HISTORIK

HISTORIK

 

img_1065

 

img_1089

Salen i Stensland byggd i vinkel. Ena benet 7 m, andra 5 m, 55 m2. Fura. Kokt linolja och balsamterpentin.

 

Jag som sågar golvvirket är från Ångermanland/ Höga Kusten. Mitt föräldrahem har funnits i släkten sedan mitten av 1800-talet Gården vi bor i är från senare delen av 1700-talet; L 15 m B 10 m. När man byggde den, så högg man timret (nordsluttning, gran) och timrade upp det på platsen, så fick den stå där utan att man sågat upp dörrar eller fönster i 2 år. Sedan märkte man upp den, timrade ner den och körde den på isen över fjärden 7 km och timrade upp den igen. Sedan sågades fönster och dörrar upp. Allt för att huset skulle torka och sätta sig. Det skall man tänka på när man köper timmerhus i våra dagar. Jag har sett exempel på hus, som torkat efter leverans och timring, och sedan hängt sig på fönster och dörrar. Det kan ge ganska rejäla glipor.

Man skarvade inget timmer, så stockarna på långsidan är 15 m. Det är fascinerande att se hur jämngrovt timret är. Det skiljer bara ett par tum mellan grovändan och lilländan på 15 m.

Kökshörnet. Det syns på bakverktygen. Titta, vad jämnbreda de vackert skrädda stockarna är!

img_1103-2

På den tiden var man noga med att välja rätt virke till olika ändamål. Och man högg virket olika tider på året, beroende på vad man skulle använda det till. Snickarvirke och golv högg man t.ex. i Februari/Mars när virket var torrast. Min Farfarsfar hade ett bra uttryck: Man skall ta kroken när man ser den. Nu säger vi att fånga tillfället i flykten. Krokar av trä användes till mycket; i liar och som dörrhandtag t.ex. Hittades oftast i vedboden.

Ett hus kunde timras ner och upp flera gånger och flyttas mellan olika ställen. Lilla huset på gården är från en liten vik av fjärden 8 km härifrån. Vattenvägarna och isen var transportleder. På andra sidan fjärden ligger ett ännu större hus i Hyndtjärn. Det roddes på släp runt hela Nordingrå, några stockar åt gången från Nora av en ensam man, som sedan bar stockarna från stranden över 500 m, och brant uppför. Så timrade han upp huset där. Och fick på köpet bästa utsikten i Nordingrå! Då fanns det karlar.

Min farfar f. 1884 byggde en del båtar till husbehov. Han berättade och visade för mig hur man väljer ut och hugger sjävvuxna spant i skogen. Men också annat virke. Det svåraste var att hitta ”vindorna” an-sönsj vinna och ve-sönsj vinna. Dom skulle sitta längst ner mot bottenstocken i bordläggningen- Namnet kommer sig av om trädet vuxit och vridit sig mot eller med solen. Det var vanligast med vridna träd på höjdsträckningar och berg. Dessa delar höggs till litet vridna som propellrar, för att kunna passa både mot båtens botten och mot stäven/aktern. Resten av bordläggningen basades Detta förfaringssätt gav en stark konstruktion och tog bort en hel del spänningar,

Att hitta en an-sönsj vinna var svårast. Man prövade träet genom att hugga spetsen på yxan i en rot och vred om så att man såg hur fibrerna löpte. Farfar sa att man kunde få pröva hundra träd innan man hittade ett som dög.

Det här är några exempel på hur noggrann man var när det gällde material. Det man gjorde skulle hålla länge och vara starkt. Och gärna vackert också Materialet var dyrt i förhållande till arbetskraften, så man var noggrann i urvalet.

img_1085

Och skidan den slinter…

Golv, som jag arbetar med (Det började med att jag högg timmer för golv till mitt eget hus), sågades med kransågningsteknik. Det innebar att man först bilade virket på sidorna (bila är en bredbladig yxa). Sedan lades stocken upp på två höga bockar, och två man sågade, en uppe och en nere. Jag hoppas att man byttes av att stå under. Sågen såg ut som en issåg med tvärhandtag i trä i bägge ändar.

När man sen skulle lägga in de plankor man sågat, så fick man hugga in plankorna, för varje ås/bjälke, eftersom man inte kunde hålla tjockleken vare sig mellan plankorna som i varje planka för sig. Därför kan man, när man river eller lägger om gamla golv, se att plankorna är numrerade under, efter tidigare inläggning/omläggning. Det var viktigt att plankor som ”hörde ihop”, kom att ligga bredvid varandra efter inläggningen, annars blev det kanter där man stötte tårna. Om åsarna inte låg rätt invägda spelade inte så stor roll -man anpassade bara golvet efter åsen.

Det fick jag uppleva vid renoveringen av huset 1983; då vägdes åsarna i köket in med instrument. Och när golvet skulle läggas, så tog det tre man en vecka att lägga in köksgolvet 50 m2. Då hade tiderna ändrat sig och arbetskraften var dyr och materialet billigt.

Efter den episoden av brytning mellan gammalt och nytt, kom idén till att såga egna golv av eget timmer. Jag har sågat och lagt en hel del golv både till mig själv och andra, och tycker att jag lärt mig en del under några årtionden.

 

img_1095-2

 

 

img_1128
Köksgolvet som tog tid

Ja, man kan mycket väl måla gamla golv, som slipats för många gånger. I det här fallet började dymlingarna krypa fram. Ett tag hade jag tre olika färger på varandra: grått, rött och blått. Det gjorde att när färgen slets så blev det vackra mönster. Ett konstverk i vardande. Och jag kunde göra mig lustig över att frun inte verkade slita färgen så mycket vid diskbänken. Jätteroligt!!!

 

img_0987-2
Ett annat köksgolv! Lades på 1 1/2 dag, 50 m2. Slipades och behandlades med en modern olja, med härlig blank/matt yta, som mitt foto ger riktig rättvisa. Kommer givetvis att mörkna en del.

När det gäller läggning av golv, så fick jag tidigt hjälpa pappa med att riva upp och lägg ett flertal golv. Både inne i huset och uppe på logen. Där låg det, och ligger, 3 tums (7,5 cm) golv i kärnfura. Med not och lösa fjädrar. Plankorna har en bredd av 6 tum (15 cm) och var spikade med grov, hemsmidd spik, rakt igenom. På logen var det inte så noga med spikhuvuden. Att plocka loss och upp sådan plank var ingen sinekur. Enligt Farfar var logen lika gammal som huset, över 200 år.

På logen tröskade man och kastade kornet (Skilde agnarna från kornet). Därav notningen, sa Farfar.

I huset låg plankorna med ett c/c på 90 och 100 cm mellan åsarna. För att inte golvet skulle svikta för  mycket eller knarra så lätt, sattes dymlingar mellan åsarna. Dymlingarna vi använde var av trä (Man använde även järndymlingar ibland. Men ansågs inte lika bra).

När första plankan kapats in, markerades mellan åsarna var dymlingarna skulle sitta. Plankan vändes på kant och hål ca 25 mm borrades. Dymlingarna (pluggarna) täljdes till, litet koniska åt vart håll. Dom var kanske 7,5 cm långa. Sedan lades första plankan in (och man hade kommit ihåg att skriva en etta under plankan!). Den första plankan spikade man med genomgående spik mot väggen. Men givetvis med ett mellanrum. Spiken skulle kunna täckas av golvlisten. Dymlingarna hade man slagit i redan tidigare. Och plankan skråspikades i åsarna från ”ytterkanten”.

Man kapar så till och lägger dit nästa planka, mot dymlingarna och slår med en yxa (klant emellan –     eller fingrarna), så man får märken att borra efter. Det går också att lägga litet sot på dymlingen. Kontrollera att plankhålen passar på dymlingarna, Och borra för nya dymlingar på andra sidan plankan. Plankan slås in mot 1:a plankan och de dymlingarna. Dymlingarna är ju koniska för att tvinga ner plankan mot åsen. Så skråspikas den plankan på plats. Inga spikar syns på golvet. Och det går att hyvla.

Det gjorde man direkt på golvet med tvåmans s.k. oxhyvlar. Man var tvungna att hyvla på plats för det gick inte att få golvet jämnt annars. Planken var ju inhuggen, så golvet var ojämnt. Oxhyvlarna hade tvärställda skaft. Ett i varje ända, för att två man skulle kunna jobba. Jag har en sådan oxhyvel. Efter Farfar.

img_1107

En något ofullständig oxhyvel

 

Okunniga (eller lata) snickare, brukade använda hammaren och platta till spikskallen. Då kunde man slå in i plankan och försänka med en dorn och sedan spackla över

Min mamma var hysterisk när det gällde döda råttor under golven. Hade dom ätit råttgift, så la dom sig gärna mot värmeledningarna under golven. Vi fick riva upp golvet, plocka ut råttan och lägga tillbaka. Vi hade grisuppfödning på gården, så det var gott om råttor…

Till slut skråspikade vi bara varannan ås, för att det skulle vara lättare att plocka upp. Det gick också bra.

En gång när vi satt vid matbordet lyckades en storråtta få upp svansen i en golvspringa, och gick med svansen på golvet en bit. Det var rätt rejäla springor. Pappa ville att jag skulle trampa fast den. Jag satt närmast. Men jag ballade ur. Det kändes för onaskelit som vi säger. Barfota också.

img_1073

Jag har lagt ett 10-tal egna, nya golv. Det längsta med över 7 m långa plankor. Ett ganska tungt jobb i ensamheten. Jag har också  plockat upp plankor, som jag skriver om på ett annat ställe. Det fungerar  mycket bra.

 

Jag använder mig helst av furugolv. Av flera anledningar. Förr använde man sig av grangolv här i trakten. Gran är billigare. Furan blev tidigt klassad som ”redwood” och fick därför ett högre pris. Den gick lättare att sälja utomlands. Jag har mött snickare som sagt att ”gran är hårdare”. Och lika många som säger tvärt om. Det finns säkert studier idag som visar endera sanningen. Jag upplever furan som hårdare. Det kan vara att furan (som är tyngre) har mer kemikalier (terpentin, tjära t.ex)  inlagrade i kärnan och blir hårdare där, och tvärt om för den ytliga splintveden.

Jag tycker att fura ger ett vackrare, livligare golv. Jag känner, när jag lagt in ett nytt furugolv, och fått det behandlat, att golvet är en möbel i sig.

img_1058

 

Mina golv sågas på gammeldags sätt. Dom ”skivas” och får ligga och torka länge ute, under tak, så inte solen gör att dom torkar för snabbt. Skivningen står Mirko Schaumann i Klappsta för (Hemsida www.mst-u.com eller e-mail  info@mst-u.com). Sedan tas dom in och kantas.  Får ligga inne och sedan gå till torken. Givetvis är dom kilsågade; Ena änden av plankan är bredare än den andra. Det ger en livligare struktur åt golvet, Plankorna sågas 40 mm tjocka, så man inte behöver lägga in fjädrar mellan plankorna. Fjädrar gör annars att golvet blir stadigare, då vikten fördelas mellan plankorna; Precis som med dymlingar. Men med 40 mm tjocklek blir ändå golvet stumt även med uppåt metern i c/c mellan åsarna. Dessa genuina golv (inte limmade lamellgolv) blir levande, for good or for worse. Dvs om fuktigheten varierar, ändras bredden på plankorna och det blir springor vissa tider. Mellan springorna faller damm och skräp, Har man då fjäder mellan plankorna blir dammet kvar där. Men så blir det inte med dymlingar.

En god vän till mig, Hans Menzel, berättade för mig, att i Bayern sågade man också kilformade golvplank förr i världen. I bondgårdana där, kan man fortfarande se sådana golv. Där använde man sig av de kilsågade planken på ett ganska finurligt sätt; Han hade lagt märke till att i dörröppningen stack en planka upp så man kunde stupa i den. Han frågade varför. Och fick veta att om golvet fick för stora springor, så tog man en slägga och slog in den plankan litet, så blev det tätare.

Vill man inte ha springor, väljer man ett annat golv.

img_1047          img_0982

Ibland hamnar man i torken.        Och ibland har man sällskap på logen!


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera