JULHARE

JULHARE

JULHARE

Annandagjul betyder Harjakt! Men egentligen betyder ju allt harjakt, under hösten.
Bella, smålandsstövaren, var i ypperlig form efter en hel hösts gnagande i markerna. På den tiden förvarades inte hundarna inne i inhägnader; Ja, kanske på större gårdar eller slott söderut. Men inte här inte. Hundarna förvarades lösa, ute. Utom när tiken var i slo och man inte ville ha valpar.

När vi väntade på skolbussen nere vid vägen, så kom det då och då en ”rallhund” knegandes förbi. Då sa man -titta en rallhund och kände sig full av levnadsvisdom. Dom brukade trava med en vägvinnande lunk, på snedden, liksom. Hos oss var det en lång raksträcka på Riks 13, och stod man så och tittade efter hunden, så såg man hur den växlade travsida efter ett tag, så han travade snett framåt på andra ledden. Och då sa vi alltid, konstaterande, att jaa, det var en rallhund. När jag blev äldre, förstod jag vad dom där hundarna varit ute i för ärenden. Det var ju alltid hundar, aldrig en tik.

Farfars Bella var en urstyv harhund; eller harahund, som det hette. Hare var ett ord, som förresten böjdes väldigt konstigt. Flera harar hette hararer. Alla visste vad Bella gick för. Och nästan vem som helst kunde ta henne och jaga för en dag. Det var bara att visa henne bössan, så var det fullt drev. En riktig harpiska, som det hette i hundannonserna på den tiden. Så till Jul var hon i strålande kondition.

Farfar, Frans åsså fjärdingsman Nordlund. Lagom med snö, som inte legat för länge, men inte heller nyfallen, som gör att haren ligger stilla och kan vara svår att få lös. Jakten gick av stapeln i Bräcke, som var Frans hemmamarker. Hos Frans (på hans pass) brukade det smälla två snabba skott Pang-Pang! Sen fick man höra hur drevet passerade Frans. Och fortsatte.

Jösse var på benen ganska snart den här förmiddan. Det var stilla och lyhört, trots snön. Och snart skulle man samlas för kask hos Frans. Opptagarn hade man förstås redan avklarad. På vissa traditioner höll man stenhårt. Drevet passerade Nordlund som inte fick på nåt skott. Mot Frans. Och Pang-Pang! Efter en stund tystnade drevet.

Hos Frans! Farfar hörde ett jubelrop, och alles tot! Fjärdingsman väntade in farfar och man gick mot Frans.
”När vi börja närma oss n`Frans, så får vi se nånting underbart! Girlander i alla de färger hängde från träna. Efteråt påstod Nordlund att han samtidigt hörde kyrkklockern ringa.”

När Frans laddat skotten kvällen före, så hade han saknat den vanliga förladdningen. Så han fick ta av det silkespapper, som barna hade suttit och julslöjdat med. I olika färger.

Jag tror jag såg en tår tillra utför kinden på Farfar när han berättade historien, och om hur stämningsfullt det var, när dom tog kasken bland julgranarna i skogen.


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera