JULSENAP

JULSENAP

JULSENAP

Redan innan jag var född, så var dom borta, grannarna som bodde tvåhundra meter ovanför vårt ställe. I byn hade det aldrig varit fler än tre bönder. Och när jag kommit till, så var det bara två kvar. Egentligen var det ursprungligen bara två hemman. Men det ena hade blivit uppdelat vid något arvsskifte någon gång. Så av ett litet hemman blev det två. Men det var söderläge och rätt bra jord mellan stenarna. Och alla tre gårdarna ligger gudomligt vackert! Vår gård är ett gammalt länsmansboställe och söderläget gjorde att man kunde plocka körsbär i klädkorgar, sa Farmor. Annars var lönnen karaktärsträdet. Och någon gång hade någon (knekt?) plockat med sig enbär söderifrån; så här växte några ståtliga enar av sydländskt snitt, och gör så än idag.

Uppe hos grannen Olof Westin fanns en liten affär, med torftigt sortiment av socker, salt, mjöl osv. för byarna här ute längs fjärden. På ”andra sidan” fanns ett av Sveriges största sågverk, vilket gav utkomst åt mängder av torpare i backarna runt fjärden.
Det här var Norrlands guldålder; Massor av människor krävdes för att fälla skog, få fram virke, flotta det, såga, bära ut det på brädstaplarna. Alla kunde ha en funktion. Under min barndom fanns dom kvar i sina stugor. Farmors syster Elin var gift med en ”specialarbetare”, som kallades Särajösse. Hans jobb hade bestått i att sära på brädorna i brädstaplarna, så dom inte låg emot varandra och hindrade en bra torkning. Allt virke torkades under bar himmel. Det är en skonsam och bra metod -Den ger det bästa virket. Men numera tycker vi att det går för långsamt och det binder också upp en massa kapital.

Det här var bara inledningen. Nu börjar vi om igen uppe i affären. Men jag måste också nämna att min pappa och några av hans kompisar hade ett avtal, med grannens fru. Det var hon som var affärsföreståndare. Småpojkarna hade en plåtburk strategiskt placerad ”bakom knuten”, där dom skulle förrätta sitt tarv, när dom var på skolan, som låg alldeles i närheten. Det vet ju alla att människodynga är den överlägset bästa gödseln. Så hade Tant Maria den förnämligaste trädgården och vann alltid pris för ”bästa jordgubbar” och sån´t
När burken var full gjordes anmälan till tanten, som inspekterade och alltid godkände. Så fick småpojkarna komma in i butiken och erhöll varsin karamellstrut, för ett arbete som dom ändå skulle ha gjort, men som kom till allas båtnad.

Olle Westin bjöd alltid in traktens honoratiores på julbord i mellandagarna. Där var av någon anledning även min Farfar med. Så nu får han ta över:
”Det var före krige (1914). Och Olle hade fått tag på senap till skinkan. Han hade köpt rejält. Inge knussel. Så den låg i en karott. Jag brukade ju köra till stan för å köpa brännvin till byn, så jag hadde varit in på Statt och smaka senap. Så jag visste vad de va. Men n´Norberg visste inte, så han öste för sig i en djuptallrik och hällde på mjölka å åt me skia.”

Här får jag gripa in och berätta att Norberg var före detta båtsman och bodde på Båtsmanstorpet i Stensland. Som Båtsman hette han Mesan. Men nu var han avknektad. Därav Norberg.

”Det var en hård herre Norberg. Han rörde inte en min. Han bara åt. Till slut kunne ja inte hålla mig längre. Utan jag luta mig fram och fråga: Här är gröten Farbror Norberg? Då sågán på mig med de dann ende öge han hadde. Och jag såg att han förstog att jag förstog och så sa´n: Han ä för lös!!
Och så åt han opp alltihop, och skrapa tallriken också. Bara för å vise!”


sjodinbjorn2@hotmail.com

2 COMMENTS
  • Johan
    Svara

    Underbara berättelser! Fortsätt skriva!

    1. sjodinbjorn2@hotmail.com
      Svara

      Tack Johan! Men nu är det sommar. Återkommer till hösten. Björn Sjödin

Kommentera