J.G. SJÖLANDER

J.G. SJÖLANDER

J.G. SJÖLANDER

Det snöade helt lätt, glesa flingor, som skapades direkt ur luftfuktigheten. Det kallas för att det Flistre eller Fimme. Det betyder att det är kallt, och går mot ännu kallare väder. Inget idealiskt jaktväder direkt. Men vad skulle man göra? Det var mellan Jul och Nyår, och ledighet och inte så långt till att jakten skulle avlysas för gott.

Ett helt gäng var längst in i Inviks slåtten. Både folk från byn, framförallt Sundlöfarna, men även utsocknes. En som nog räknades som utifrån, var handlaren J.G. Sjölander. JG kallad. Han hade kommit inflyttandes söderifrån och tagit över Calle Askers affär´n.

Att jobba sig in och bli accepterad av Ullångersborna var inte lätt. Och då menas att bli accepterad på riktigt, en i gänget, på egna meriter. Men han var ingen dumbom och glad och trevlig, som en Handlare skall vara. Det började luta åt rätt håll. Och när han fattat att hara-jakt var den rätta metoden. När han skaffat sig en harhundsstjärna -Pola, så blev han inbjuden av Inviksa!!

Nya bössan gick från hand till hand. Damaskerade pipor. Jo, jo han hade råd Handlarn. Men jaktväskan i sälskinn kommenterades en del, när han avgått för att släppa, och sen passa vid grindhålet. Man hade varit flotta och givit honom det bästa passet.

Drevet hackade emellertid igång så smått. Det var ju inte helt lätt för hunden. Men hon var erfaren och duktig att ringa.. Så brakade det igång på allvar, men gick åt alldeles fel håll. Neråt byn.

Inviksslåtten eller änget, var samfällighet då, och användes både som slått och som bete. Bortom bandfasthagan, där han stod vid grinden, var en tom yta, där korna brukade samlas på kvällen, för att släppas in mot byn, som låg ganska långt borta. En hageletta kallades ett sånt här område. Det var alltid ett barn-göra att hämta hem korna om kvällen. Barfota och koskit. En ypperlig kombination.

Grinden stod öppen, nu när korna var inne i lagårn för vintern. Ett idealiskt pass. Om nu bara harjäkeln hade skött sig ordentligt. Vilket den inte gjorde. Det var litet kallt och snön föll kanske något tätare. Fast man kunde faktiskt se stjärnorna genom snöfallet. Det hade han aldrig varit med om förut. Det fascinerade för en stund. Ensam stod han där. Men hunden drev nog bra. Det buktade bara för långt bort.

Han kände att gårdagens middag började tränga på. Mer och mer. Och det var kallt, så även ”lilla behovet” gjorde sig påmint. Det kändes faktiskt litet krisartat. Inte kunde han, för smälekens skull, bege sig hemöver heller.

Han kom ihåg att någon jägare skämtat om, att man aldrig kunde vara så säker på, att haren skulle komma, som när man ställde ifrån sig bössan, för att förrätta sitt tarv.

Han hängde upp jaktväskan och koppel med halsband på hagen och lutade bössan mot grindstolpen. Lyssnade litet, jo det var lugnt. Han tog av sig byxor och mer till. Och klämde på, för ett snabbt avslut. Men hunden drev ju ganska långt bort. Han kanske skulle göra det ordentligt ändå?

Då hör han ett frasande ljud bakom sig. Samtidigt som han reser sig upp, så tar haren ett skutt mellan hans ben!! Och han finner till sin oerhörda förvåning, att han står med en vilt fäktande hare mellan benen.

En riktig gammhara också!

JG grabbar tag i öronen, haren kämpar för det fria livet och river honom bakpå benen. Han surnar till och börjar försöka vrida skallen av haren. Men stelnar till! För Guds skull! Hur skall han förklara alltihop, för resten av gänget?

En lysande idé infinner sig snabbt! Han tar kopplet från hagen, fryser om stjärten, torkar av ryggen på haren mot snön och kopplar sen fast haren med halsbandet! Det går som smort. Hans första hare skall snart vara skjuten!

Pulsen ökar rejält. Triumfen lyser emot honom!!

Hunden närmar sig. Det blir bråttom.

Byxorna fortfarande nere. Ett snabbt skott, samtidigt som haren tar ett skutt. Förbannat!

Han har skjutit av kopplet! Fort andra pipan! Helbom!

Haren skuttar och kopplet slänger.

Och här kommer hunden. Nu blir det riktig fart!

Nästa passare, som är en god skytt, ser en hare komma knatande, med nånting släpandes efter sig. Haren faller i skottet och jägaren går fram, tar upp haren och läser på harens halsband:

”Pola Äg. J.G. Sjölander”. En vacker hare, som luktar litet och som har några år på nacken.

Spåren i grindhålet tolkas och diskuteras länge…

Hund, jaktväska och gevär säljs ganska snabbt. Även affären!

Hunden är borta sedan många, många år.

Jag känner nuvarande ägare av bössa och jaktväska. De betraktas som verkliga rariteter, bland en initierad grupp av Ullångersjägare. Och när dom byter ägare, vid auktioner och så, så flyger budgivningen iväg till fantasisummor!

Vapenkännare från stan, som kommer och försöker bjuda, står sura och litet långnästa ”Ja, bössan var ju snygg, med damaskerade pipor, som det skall vara på den modellen. Men till det priset? Aldrig!

Dom är ju tokiga i Ullånger!”

Men jag vet, att bössan har sitt rätta värde. Och vid nästa auktion så är det min tur!


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera