NORGEÄLGEN

NORGEÄLGEN

NORGEÄLGEN

En sommar och höst, högg jag sommarhuggning uppe i Backe, i norra Ångermanland. Jag skulle söka in på en skola för att vidareutbilda mig i skogen. Av den anledningen, så måste jag ”praktisera under en jägmästare”. Det innebar vanligt skogsarbete. Jägmästaren såg jag första dan, men inte mera. En morbror till mig, hade ordnat praktiken. Och eftersom han själv arbetade för SCA, så blev min praktik på SCA. Backe Revir.

Den första 1 ½ månaden bodde jag med några maskinförare inne i själva Backe. Senare under sensommar/höst, så bodde jag med några finnar i Stuguvattenkälen några mil bort, där också huggningen var. Alla jag bodde med var bra folk. Så snart jag visat att jag dög och kunde hugga, så var jag accepterad.

Dom två maskingubbarna. Ja, för en yngling på 20 år så var alla över 30 gubbar. Den ene hade en Caterpillar och den andre en grävare. Bägge rejält stora maskiner. Skogsbilvägar var deras gebit, och jag tror dom gjorde bra med pengar.

Han, som hade Caterpillarn, kom en dag hem med en sprillans ny Volvo P 1800. Röd och grann! Det var i början av 60-talet och bilmodellen var helt ny. Folk samlades. Bilen beundrades. Öppna huven! Vilket blev gjort. Jag tror aldrig jag hade sett en ny bil under huven förut. Det kändes nästan litet förbjudet. Det blev helt tyst. Blänkande rött och grönt, och krom över allt. Då säger kompisen med grävarn:

”Gosse, de ä som å komma till tandläkarn!”

Med tiden, så lärde sig dom båda herrarna, att jag trodde på allt dom sa. Särskilt han med grävmaskinen ljög kopiöst! Men bägge försökte hela tiden överträffa varandra.

Vi tyckte nog alla tre att vi hade en trevlig tid.

Han med grävmaskinen var ljushårig och hade spelande, blå ögon och ett stort, brett leende. Jag minns jag tänkte, att han nog var svår på fruntimmer. Jag är säker på att dom under dagen, vid raster i kojan, hade jätteroligt, med att fundera ut nya saker att slå i mig till kvällen…

Ofta var det vidunderliga jakthistorier. Båda var från Borgasjö. Grävmaskinar´n var från Storjola, och kompisen från nån annan by i trakten.

Jag hade själv fått skjuta några älgar vid det här laget. Men jag höll visligen käften om det. För det här var jägare!

Särskilt när det gällde älg. Jakten på en älg drog ofta ut på flera dagar. Det kändes att kortare jakter inte var riktiga jakter.

”Å he e bar å spring, hele tin.”

En jakt på en storoxe, mins jag särskilt väl. Den ljuse herrn ägde den överlägset bästa älghund som Sverige någonsin frambringat!

Det är jag helt säker på. Han gav aldrig upp!!

”Han van`t nå stor e. En litten, svart`n en.”

På mig lät det som en lapphund.

”Älgen drog mot Norge. Käpprätt! He e int så långt e. Kanske 5, 6 mil. Jag sprang hele dan. Och låg ute den natten. Ja tänkt ja skuùl ta dom när dom kom tebaka. Men int kom dom e.

Jag had ju jobbe å tänk på, så jag tog mig hem. Näste helg tog jag mig bort mot Värjarn,” sa han vänd mot sin mörkare kompis. När grävmaskinisten ljög som värst, och tittade upp mot Caterpillarn, för att få stöd och medhåll, så kunde denne bli tvungen att brådstörtat bege sig iväg ut. Han sa nånting om toaletten. Och brukade komma tillbaka efter en stund, helt röd i ansiktet.

Allt nog så drog grävmaskinisten ut på det, så det lät som älg och hund varit i Norge nästan hela hösten.
Och jag lyssnade storögt och snällt.

”En gång när jag stod på en höjd bortåt Värjarn, så tykt ja, att ja hörd nå konstit läte. He komme långsamt närmare. De va hunn min n`Lappo. Han va hes å skällt bara då å då. He gick sakte. Så får ja hör hur e liksom sluùrk. Sen får ja se älgen på anner änna på myra, där ja stå. Slurke ja hört he va tonga som ställt till e för älgen, då han andas.

Å älgen han va alldeles ljusgrå. Men he va samma älg som had farå. Men då van svart. Men samma älg vare, en 29 taggar.

Å dom e ju int så vanli.”

Kompisen såg beundrande på honom med ryckande mungipor.

”Dom hadd ju vari långt in i Norge. Å älgstackarn va vit tå skumme. Som had tork. Så älgen såg grå ut. När jag had sköten, så spåra vi bakåt å hitta stora sjok tå torrsvetten -som frigolit´n ungefär.”

Kompisen blev kissnödig.

”Hunn va å alldeles svett, men had klara sig bätter. Värst vare med tonga på älgen. Han hängt långt utaföre mun på`n när han komme. Han gick fot om fot. När vi tog ur`n -he va int mycke å ha, så såg vi att halve tonga hade nötts ut tå kvisten när han sprang i Norge.

Ja, no va Lappo en bra hunn. He e då säkert!”

Jag kunde bara hålla med.


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera