VILDSVINSJAKT I MONTENEGRO

VILDSVINSJAKT I MONTENEGRO

VILDSVINSJAKT I MONTENEGRO

 

En dambekant i främmande land, innebär utmärkta tillfällen till studier av andra länders kulturer.

Ja, att det finns olika sätt att jaga vildsvin!!

 

Kramfors-Arlanda-Frankfurt-Budapest och slutligen -Podgoritca i MonteNegro, Flygplatsen heter Spiro Mugosa och är i klass med Kramfors International.

Där stod Damen och väntade tillsammans med sin bror. Ett kärt återseende och sedan bilfärd några timmar ut till kusten. Flygplatsen och staden ligger på en högplatå och vi körde ner i några dalar innan vi klättrade uppåt igen, över kustbergen. Vi passerade den kända fågelsjön och nationalparken Skadarska Jazero.

Bergen längs kusten är ett utmärkt skydd mot den ryska kylan om vintern. Och det Adriatiska Havet värmer den smala kustlinjen, så det är mycket sällan det blir frost där nere. Det ger goda förhållanden för palmer,  oliver, fikon och persikor. Jag såg även kiwi odlas där på spaljè och givetvis vindruvor. Det vita vin, som serverades var guldgult, nästan oljigt, med en ganska tung smak.

Vi klättrade neråt, i djärva serpentinslingor mot den lilla, lilla staden Budva. Inkvartering, mat och promenad i staden. Man gick igenom den på 15 till 20 minuter. Vi bodde i ena änden, mot berget, och när vi gått genom staden, som låg i en helt liten bukt, så spärrade ett nytt berg vår väg.

Inte långt från stranden så ledde vägen via några kringelikrokar in i en ganska smal tunnel. Vi såg någon enstaka bil komma krypande genom den krokiga tunneln. Berget bestod av en halvporös, rödaktig, vulkanisk bergart, som smulade litet mellan fingrarna. Det var en trevlig promenadväg, och vi gick den nästan varje dag, de fjorton dagar jag var där.

När tunneln var avklarad, öppnade sig berget i en bukt, med ett ryskt, vitt hotell, som klättrade uppför berget till höger, och en rätt väl tilltagen småbåtshamn med rejäla pirar, till vänster. Det hela såg mycket tilltalande ut, med det klättrande hotellet i 7 – 8 våningar och vågbrytarna mot det blå havet; Tills man såg varningsskyltarna och avspärrningarna mot hotellet.

När man byggde hotellet, under rysk ledning och arbetskraft på 80-talet, så hade man inte tyckt sig ha råd med färskvatten till betongblandningen. Man tog helt sonika saltvatten från havet, som låg praktiskt och nära till..

Saltvatten är inte så bra, när man bygger med armerad betong; och nu hotade hela kodiljen att rasa ner i den idylliska hamnbassängen. Man kan nog gissa på ett inslag av korruption, tillsammans med okunskapen..

Jag kom dit i mitten av 90-talet och några ryska turister sågs inte mera. Det var synd på hotellet, som såg riktigt charmerande ut.

Det var nog på tredje promenaden, vi äntligen såg en människa i en båt vid en av flytbryggorna. Jag propsade på att vi skulle gå ut till gubben för att pratas vid. Millan var med på noterna, och vi fick en lång pratstund. Dvs. han pratade till Millan och tittade på mig. Jag var rätt så road över, hur han behandlade henne. Jag visste ju vilket humör hon hade.

I en hink på bryggan, låg tre Murenor och jag sträckte dit handen för att peta på en och se om den levde. Han skrek varnande till mig och petade med en pinne på den som låg överst, Snapp! Så satt pinnen i munnen. Han kunde utan vidare lyfta fisken med pinnen. Den var säkert på 4 kg. Så länge vi stod där och pratade, så släppte inte murenan.

Hon måste dö först sa han. Han kallade murenorna för sina ”fröknar” och han visste precis var dom skulle fångas. Vi fick senare en Fröken (rensad!) av honom. En mycket fin matfisk med fast, vitt kött.

Millan sa, att han var Serb, och väldigt stilig. Han var gråhårig och rakryggad , och i 70-års åldern någonstans. När han pratade med oss så såg han hela tiden på mig, samtidigt som han pratade med Millan. Hon fungerade bara som översättare.

Han bjöd in oss till sitt hus, på toppen av berget, på andra sidan hamnbassängen. Jag bar fiskegrejorna och han hinken med de tre fröknarna. Fiskeutrustningen var den vanliga med ett kort, kraftigt spö, rulle med några hundra meter stark lina och pirkar.

Vandringen uppför berget var ganska rejäl, kanske 200 höjdmeter. Det var brant, men vår färd underlättades av rätt många trappor och ledstänger. Väl uppe, så fanns där en hel by med fritidshus. Riktigt lummigt låg husen inbäddade; Och man kunde komma till, via en asfalterad väg uppifrån.

Hans hus var det som låg närmast branten/stupet. Det var försett med en stor pergola mot havet. Måsarna såg man uppifrån mot det blå-gröna vattnet, som bröt vitt mot bergfoten.

Magnifikt!

Nu avslöjades, varför han varit så ivrig att göra vår bekantskap. Han ville sälja huset! Barnen tyckte han kunde dela ut litet pengar, så stället var till salu. 600 000 kronor skulle det gå på. Före alla förhandlingar!

Eftersom jag var svensk, så sa jag inte nej genast, för att inte vara oartig.. Det tog han förstås som att jag var mycket intresserad!!

Den gamle Serben talade väl för varan, samtidigt som han slog upp ett dricksglas med Slivovitc och räckte mig. Ett annat glas fylldes och vi skålade.

Huset var det enda som stod kvar efter den senaste jordbävningen 1972. Det enda! Han upprepade det flera gånger, för att jag skulle förstå hur betydelsefullt det var. Och jag trodde honom, för huset var byggt, som en fyrkantig betonglåda; Ett förvuxet stridsvagnshinder ungefär. Eller som Farfars gamla kolugn. Det luktade, nej stank, av avlopp inne i huset. Men vi satt ute under pergolan och drack vår slivovitc. Snart kändes inte längre lukten inifrån huset.

Läget på stället var enormt! Fast Millan sa senare att man nog kunde räkna med blåsväder där uppe under hösten/vintern.

Slivovitc kan kryddas på många olika sätt, sa han. Man kunde plocka kryddor från örter och buskar i bergen. Både vid kusten och inåt landet, i Serbien. Allt var otroligt nyttigt! Så drog han in havsluften i lungorna, för att visa att också den var nyttig. Åtminstone däruppe, i hans stuga.

Ett bra köp!

Under kvällen, när vi satt hos honom, så visade det sig att han hade åtminstone 10 olika sorters nyttig plommonsprit. Ja, jag tror faktiskt att det var 12 olika.

Givetvis, gick vi igenom alla grundligt. Vartefter tiden led, så behövde vi anlita Millan mindre och mindre för översättning. Till slut förstod jag honom fullständigt, när han pratade serbiska och han mig, när jag talade ärans och hjältarnas tungomål.

Vartenda ord!

I köpet 100 000 DM, ingick givetvis båt, utrustning och båtplats, men också guidning till de bästa fiskeställena. Och han tog av att han skulle komma då och då, för att kolla, att jag gjorde rätt. Vi var helt överens. Fiskeberättelser underhölls vi också med -ett flertal. Det var ljumt i luften och vi fick verkligen en helkväll.

Jag minns hur jag snubblade utför berget efteråt. Och hur Millan fnittrade. Sista branten klarade jag nästan, men åkte på knäna sista biten. Hål på byxorna och blod på knäna. Vilket jag inte har något emot principiellt. Men det skall inte komma till på det sättet!

Hans avslutningshistoria var vidunderlig:

”Jag var ute rätt långt till havs. Jag hade börjat vid klipporna precis här nedanför. Det brukar vara ett bra ställe. Men fick inte ett napp. Cirka 1 km ut finns en uppgrundning, dit jag åkte.”

Han underlättade hela tiden förståelsen, med att vara ute på golvet och demonstrera. En livfull herre som både kunde låtsas klättra i berg, och tratta på ändan i pur förvåning.

”Det gick dåligt med fisket där ute också, och jag började tröttna. Satt och tittade mig omkring, när jag får se en massa måsar, en bra bit ut och bort. Det brukar ju betyda fisk, så jag startade motorn och styrde dit.

När jag kom fram, så ser jag fem vildsvin, som simmar rakt ut.”

Han var ute på golvet och försökte se ut som fem simmande vildsvin.

Vilket lyckades ganska bra.

”Dom simmade rakt mot Italien. Men jag styrde båten, så först hindrade jag dom, och sedan vallade dom tillbaka mot land. Mot Monte Negro. Det är ovanligt, men händer, att vildsvin gör så här, så jag hade hört hur man gör. Du har väl sett hur det nedanför ett av fönstren i tunneln finns en liten strand i en bukt, med två uddar?”

Jo, det hade jag sett. Röd sand var det där också.

”Dit styrde jag grisarna. Det tog lång tid, för dom var rätt trötta. Som tur var, så var det fullmåne. Kanske grisar blir tokiga av full måne?”

Jag har ingen aning om hur grisar påverkas mentalt av månen. Men jag kände mig alltid piggare vid fullmåne, sa jag. Han var lika dan, sa han. Det tog vi ett glas extra på.

”Grisarna kravlade sig uppför stranden totalt uttröttade.”

Och han agerade därefter. Som en trött gris.

”Jag kände en man inne i sta´n som hade ett gevär, visste jag. Dit for jag och väckte upp honom.”

Sen följde en lång diskussion mellan honom och Millan, om vem mannen var. Och via var han bodde och vad han jobbade med, så visade det sig att Millan kände mannens brorsdotter. Tänk, att historieberättande, med utvikningar och infall kan vara så lika i olika länder.

Nåväl, till slut hade bössmannen blivit övertygad, och lyckats slita sig från sin fru ”Dom lägger sig alltid i,” tagit gevär, ammunition och hängt med.

”Det var en ganska kort tur med båten, 1 km kanske. Och när dom kom fram, så låg grisarna och snarkade så det hördes över båtmotorn.

Det första skottet väckte hela gänget. Grisarna sprang omkring och det blev en himla kanonad. Båten låg ute i havet, så dit kunde dom inte bege sig. Dom sprang och hoppade och klättrade och ramlade ner från berget.”

Han ramlade ner från berget!

”Vi sköt och sköt, och bytte av varandra och hade jätteroligt! Innan grisarna låg helt stilla, så hade vi skjutit upp all ammunition. Minst 100 skott.”

Han var mäkta stolt!

”Sen drog vi ner dom till stranden och knöt ihop nassarna till en lång rad efter båten.”

Där trodde jag berättelsen skulle sluta.

”När vi kommer puttrande in mot hamnen, så började det ljusna. Och vi hamnade mitt i en TV-inspelning.

Just den här morgonen, kan Du tro! Så hade Jugoslavisk TV bestämt sig för att göra ett reportage, för att skildra fiskarliv.

Ja, Du tror mig inte. Men det är sanning! Så hade dom haft otur med fisket och inte fått en enda fisk.  Dom måste hitta på nånting, så dom tar dit en fiskargubbe som får berätta framför kameran. Fiskare är ju duktiga på att ljuga.”

Han log glatt!

”Fiskargubben börjar berätta en historia om hur dom mött ett gäng grisar till havs, och kunnat ta dom in till strand.

Och precis då kommer vi, rundandes in i hamnen!

Precis när han berättade om grisarna!

Med grisarna efter oss, i en lång rad.

Otroligt!

Vi kom i Jugoslavisk TV, och i tidningarna. Stora rubriker! Filmen visades många gånger, sen såldes den utomlands.

Har Du sett den i Sverige?

Jag skakade på huvudet. Mållös!

Nej, ni hade väl inte råd.

Men i Amerika är den välkänd!!!”

 


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera