FARFAR 1

FARFAR 1

FARFAR 1

 

 

Farmor och Farfar bodde i förmansbönninga på gården. Det är det mindre huset. Man kan tro att förmansbönning har med ”Förman” att göra. Icke så. Det bör utläsas förmånsbönning, och bönning betyder hus, från ordet byggnad.

Till det huset flyttade de förra hemmansägarna, när de sålt till son eller dotter. Det var så det gick till -och skulle gå till. Huset/stugan kunde också heta ”undantagsstuga”, men innebar samma sak: förmåner eller undantag.

Vid försäljningen -och noga protokollfört i säljdokumentet- stipulerades vad den äldre generationen, skulle erhålla varje år i form av t.ex. mjölk, potatis, kött, vedbrand (ved) etc. för att få en dräglig tillvaro på äldre dar. En sorts pension alltså.

Detta var minikrav, som skulle uppfyllas. Givetvis fick dom av allt annat, som producerades på gården. Man var ju måna om ett gott förhållande inomgårds, och var alltid beroende av varandra. Det förekom givetvis spänningar och slitningar mellan generationerna. Mellan mamma och Farfar rådde stundom ett lågskaligt kallt krig. Men inte svårare än att han alltid åt Söndagmiddag  hos oss ”uppe på går´n”, sedan Farmor dött.

Det var svårt skambelagt att vara missunnsam mot gamlingarna. Särskilt den part, som kommit inflyttandes utifrån, fick finna sig i att gå en smal balansgång, så länge gamlingarna levde. Var man kontemplativ till sin läggning, så insåg man att man hade stora fördelar av att sköta diplomatin med varlig hand.

Farmor och Farfar fanns där nere -10 m från stora huset- som en trygghet. Dit gick vi, närhelst vi ville. Många gånger för att smita från olika uppdrag, som disk till exempel, eller om Morsan var grinig.     Där fick man jättestora tunnbrödssmörgåsar. Farmor blandade ner extra salt i det köpta smöret i smördritteln och knådade ihop med en träsked. Smöret fick små, salta vattendroppar i sig, så mackorna (Vi hade kusiner från Stockholm, som kom upp varje sommar, så vi sa mackor) var mycket godare än dagens.

Tunnbrödet var också mycket godare. Vi hade eget kornmjöl från 6-radskorn, som inte går att få tag på längre. Pappa sa, och jag tror honom, att eftersom kornet måste eftermogna i hässjorna med axen mot söder (och solen), så blev det en annan smak -fylligare.

Han berättade också hur han, när han var liten pojke, fick gå med sin farfar ut på åkern.  ”Kom Edvin, så skall du få se hur kornet skall se ut, när man skall skära det.” Så tog han den lille parveln i handen och dom gick ut på åkern. ”Ser du hur kornfältet skimrar i rött när vinden går fram över det, som i vågor. Det kallas att kornet ’står i ry’, och nu är det dags att skära.” /Man skär säd, men slår hö/.

Hans farfar sa, att om man inte skär nu, så går näringen tillbaka ner i backen. Sen sa pappa att han hade en fruktansvärt snäll farfar.

Numera har har vi andra, förädlade sorter av 2-radskorn. Det kornet mognar på strå, så det går bra att använda skördetröskor för bärgningen. Det mognar tidigare, men skärs vid ungefär samma tid.

När min Farfar var yngre, så hade han en kompis, som var neger! I Docksta! Och han var dessutom mjölnare, och duktig mjölnare. En ganska härlig tanke. Hur händer sånt?  Pappa berättade att farfar och han rodde till kvarnen i Docksta från Stensland, över 1 mil! när pappa var liten pojke. Det var Farfar, som rodde, och pappa satt på mjölsäcken. Det här var runt 1914, och dom hade med sig det allra första kornet för året. Det skulle användas för gröt och tunnbröd.

Annars körde vi alltid med häst till kvarnen i Invik. Det var trevliga färder, och man blev borta hela dan. I kvarnen fanns en hiss. Och den var driven av vattenkraft, precis som hela kvarnen. Hissen gick helt tyst, förutom att den knakade litet. Den gick ganska sakta. In i hissen lastades säckarna, och sen fick man åka med upp!

Jättespännande!

Sen fick vi vänta på malningen. Det tog ganska lång tid, och pappa stod och pratade med mjölnaren och dom andra bönderna. Vi fick inte gå och titta inne i kvarnenheller, så den delen var ganska tradig.

Vi åkte på vagnen både till och från, jag minns hur gruset på vägen gnisslade obehagligt mot hjulens järnskoning. Man hade hela tiden spaning på vägkanterna, för att kolla smultron. Såg man några, så hoppade man och plockade och åt. Inga funderingar på bly och andra miljögifter, på den tiden, inte. Där gick mest bara hästar, och cyklar förstås. Sen fick man knata för att hinna upp vagnen. Vi hade vagn och inte kärra, för vi hade grisar och behövde mycket mjöl.

Farfar brukade berätta om en pojke från Getberg, som skulle skickas till Umedalen, det stora sinnessjukhuset i Umeå. Dit alla som var riktigt tokiga skickades. Han åkte från Getberg på en kvarnkärra. Sen skulle han få åka buss till Umeå.  För att han inte skulle bli rädd och rymma, för Umedalen hade han förstås hört talas om, så hade man sagt till honom, att han hade cancer, och därför skulle skickas till Umeå.

Så han satt där på kvarnkärran, och så fort han såg en annan människa, så skrek han och skröt: ”Jag ha cancer ja, jag ha cancer ja.”

”Inte faan hade han nån cancer inte. Det hade dom inbillt han, för han inte skulle rymma,” sa Farfar.

———————-

Vår Farfar var en mycket vital herre. Han blev 93 år, och jagade och fiskade nästan hela livet., till han blev över 90 i alla fall. ”En jägare och en fiskare får aldrig tröttna,” sa han.

Han berättade att han brukade hälsa på sin mamma uppe i Stenslandsboern, som låg nordväst om Risnäs i Vibyggerå. Hon trivdes uppe i bodarna och höll på med fäbodlivet tills hon dog. Alltid barfota. På våren tjärade hon under fotsulorna, sedan hade hon sand på en tidning och klev i den. ”Rejält med sand, så inte tidningen skulle fastna.” Under sommaren nöttes sanden bort, men fotsulorna hårdnade, så det gick på ett ut.

Det var långt att gå dit upp. Några mil. Vägen gick långa sträckor över ”Bräntlanne”. Det var ett jättelikt område, som bränts av 1888. Nära 30 000 hektar brändes efter en träta om ingenting, och en hämnd genom att någon /alla sa sig veta vem det var/ tänt eld på några fäbodar. Farfar var 4 år då det hände. Det kom brandrök och sotflagor ända ner till oss, och man förberedde sig för att lämna allt via båtarna. För att lille Manne inte skulle försvinna i villervallan, så lyftes han ner i ett stort bryggkar. Det var barnvakten det!  Det var hans första minne av livet. Den fasa han kände när han sprang runt, runt och skrek och inte kunde komma någon stans. Men vinden vände, och regnet kom. Så expeditionen blåstes av.

När Farfar var stor nog att bära bössa 12 år, så gick han till sin mamma i boern. Då hade skogen börjat växa upp så smått, och det blev gott om fågel. När Farfar gick med bössa första gången så kom han fram med 6 orrar till mamma!

Han fiskade gärna vinterfiske. Jag var med honom ibland och stod och frös, medan han grävde i vattnet med bara händer -alltid lika varm. Mest var det simpor och nån enstaka lake eller torsk han fick, i alla fall när jag var med. Han satte bara laxnät på vintern. Någon gång ibland, kunde han komma hem med en lax. Ibland ganska rejäla. Jag minns särskilt en på över 18 kg, som han sålde till Stadshotellet i Ö-vik för 200 kr. Det var 1954 och ganska bra med pengar.

På högvintern Januari/Februari, så låg fisket nere. Han lät linorna hänga kvar i vakhålen och under isen bara. Fram i Mars högg han upp vakarna igen och började fiska. Han höll igång fisket även när isen var landlös. Det vet ju alla att fisket är som bäst just innan isen skall gå, och även precis efter. Då går nämligen öringen mot land, för då har isen legat mot botten och skavt, så det finns massor av mat för vinterhungriga fiskar. När det blev landlöst, så la han en planka eller stege över till isen bara, och gick där och balanserade, 90-årig.

————————————–

Som sällskap hade Farfar en enorm, stor, fet, vit kattgubbe; Tjippen kallad. När jag en gång var på väg hem från ”studier” i Umeå, så såg jag något gulvitt (Tjippfärgat) i höger plogkant. Jag stannade och kollade. Ja, det var definitivt Farfars katt, rätt illa tilltygad och frusen. Ingenting att ta med sig hem precis.

Jag trodde det skulle förmärkas någon form av sorg, när jag gick ner för att berätta för farfar. Jag var, skam till sägandes, litet orolig för hur han skulle ta det. Farfar, sa jag: ”Tjippen har blivit ihjälkörd borta vid Gronäsudden” (ungefär 2 km bort) ”Jaha”, sa Farfar, ”han var väl ute och fridde den faan. Det dan håle, de ha vure olycka för mång de.”

Då hör till saken, vilket jag visste, att Farfar gjorde Farmor med barn, när hon var nyss fyllda 14 år, och hon tjänade som lillpiga på gården. Och han var tvungen att gifta sig med henne efter några år. Så att ”lagom” lång tid först förflutit. Under 15 var strängt förbjudet på den tiden. (Numera är ju det aningen vacklande). Men om man kände Prästen och bodde i två olika socknar, så kunde det hela döljas litet lagom. Till slut hade Gammelfarfar sagt: ”nu går du och gift dig med jänta, bara.” Jahap.

Farmor och Farfar hade ett mycket bra förhållande. Dom grälade aldrig, fast Farmor trätte ibland.

—————————————–

Värre var det med Farfars mor och far. Farmor sa att hon aldrig kunnat tro, att ett fruntimmer kunde ha ett sånt humör. ”Taket lyfte sig ibland”-

En gång när Gammelfarfar kom hem från arbetet, som vanligt för sent för middan, så mottogs han av rejäla snubbor. Han var trött och han hade inte ätit på hela dan. En riktig arbetskarl! Så han fick tag på henne och dängde henne på rygg, på köksgolvet. Min pappa brukade säga att ”han var starkaste karln överallt.”

Gammelfarfar tog spiskroken, satte den under näsan på henne och sa, att om hon sa ett enda ljud till, så skulle han hacka henne i småbitar med spiskroken.

Hon såg honom rätt i ögonen och rörde på mun och läppar, som om hon pratade, men inte ett ljud kom över läpparna, precis som han hade sagt…

Gammelfarfar hade humor, så han skrattade och hjälpte henne upp och sa, att om han hackat henne i bitar ”Så skulle varenda liten bit ha hoppat runt omkring honom på golvet och grälat på honom.”

Hon var hopplös!


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera