FARFAR 2 eller LILLBAPS

FARFAR 2 eller LILLBAPS

FARFAR 2  eller LILLBAPS

 

Om det var någon sorts pietet eller inte, men när Farmor dog omkring 10 år före Farfar, så fortsatte han att prenumerera på tidningen Husmodern. Det kan också ha varit för korsordslösningen. Han löste gärna korsord, och med ”våld” om så behövdes. Till exempel så, att han helt medvetet ändrade på stavningen, för att orden skulle passa in. Det ingick i hans världsbild, som var mycket frihetlig. En riktig karl hade rätt till det! Passade orden egentligen in, men inte stavningen, fanns bara en väg att gå.

Han lärde sig också att laga mat på äldre dar, och blev så pass intresserad, så han bytte en del strömmingsrecept med kärringar, som han uttryckte det.

Farfar hade en dam, Tant Anna, som hjälpte honom en gång i veckan med städning och tvätt och så. Sedan ökade hon ut hjälpen vartefter stödbehovet ökade. Kommunen skötte det hela på ett bra och smidigt sätt. Sopa golvet var väl så långt hans ambitioner sträckte sig i städväg.

I tidningen Husmodern fanns inte bara korsord utan också reportage, recept, annonser osv. Där fanns en serie med reportage om kändisar, som fick en massa i förväg ställda frågor. Så  till exempel LillBaps, som Farfar sa. Hon hade till exempel svarat på en fråga, som intresserade Farfar mycket:

-Vad tycker Du helst om att göra?

-Att älska, när jag är pilsk,

hade hon till Farfars förtjusning svarat!

Han förklarade för mig att språket förändrades hela tiden, och att det ständigt kommer till nya ord. Han var besluten om att ta reda på vad ordet ”pilsk” betydde. Fast han hade sina aningar, sa han. Jag var ju medveten om Farfars olika projekt, och hur han utan inblandning, ville sköta dom. Så jag la mig inte i, utan önskade lycka till.

När det gått en tid och jag satt nere hos Farfar, så förde jag hans stora, ordvetenskapliga studie på tal, och undrade hur den framskred.

Det var både si och så med den, sa han. Han hade startat hos flickorna på OK, och inlett med det här om språkets ständiga förändring. Att han hade sett ett nytt ord i Husmodern, som han inte kunde förstå.

”Dom gliste och skratte och sa att dom skulle hjälpe me, och va va de för ord? När ja sa de här med LillBaps och pilsk, så skratte dom å sa att inte heller dom hade hört’e förut.”

”Så nog har ja börje i alla fall,” sa han.

”Sen gick ja till Siri Holmberg på Färgaffär’n och språkte va henne. Å hon skratte å slog hanna dit’e disken, och sa, att hon va för gammal hon å, precis som jag.”

Det gick väl några veckor till och jag kom hem över helgen. Och ner till Farfar. Och nu hade han färska nyheter att komma med. När han varit på OK, och tankat mopeden, hade Mari (Hans favorit för övrigt) frågat om han kommit till något resultat med pilsk.

”Joo, jag ha fundere och fundere och jag tro jag ha komme rätt.

Va ere då, sa na?

Ja, skulle ne inte kunna vara kåt tro, sa jag. Och hon vart allvarlen och sa, att det trodde hon å.

Å sen skratte vi bägge två!”

———————————

Farfar hade bin så länge han kunde. Nordiska svarta, som man fick passa sig litet för. Han påstod att han var så frisk, för att bina hade stuckit honom så mycket. ”Det är bara nyttigt med bistick,”

En gång, när han var framåt 90 år, så undrade han om jag kunde skjutsa honom till Salsåker. Jag arbetade då några somrar i flottningen och var dessutom fullt upptagen med att uppvakta en Madam i Kramfors. Så jag svarade litet undvikande. Han återkom emellertid några gånger i frågan under sommaren, och till slut hade jag blivit intresserad nog, för att fråga vad ändamålet för resan var.

Han tittade till på mig, han hade mycket pigga ögon, och började berätta.

”Joo, det var en käring, som ringde från Salsåker, och undra om jag kunde hjälpa na. Det hördes som hon kom från Stockholm och uttryckte sig mycket vårdat.” Farfar uttryckte sig själv mycket vårdat när han sade det sista, för att understryka hur vårdat hon talade.

”Hon hade fått en bisvärm i bersån, sa hon. Och så hade hon fåt tips om att jag var biodlare och bara bodde på andra sidan fjär’n. Men jag sa, att ja hade blivit alldeles för gammal, för å he mig i nån båt me en massa attiraljer. Men ring till Tord Sjöström, för han har också bin. Det hade hon redan gjort, men han var tydligen inte hemma, för ingen svarade.

Då sa jag att om hon bara vänta ett tag så skulle bina fara. Men hon svara att hon skulle bjuda några andra damer på kaffe i bersån. Och hade inte tid å vänta. Fanns det inget sätt att få bina å flytta på sig?

Nää, sa jag. Dom sitt så länge dom vill dom. Och är det en riktig svärm, så är dom väl en 20, 30 000 stycken. Men när dom bestämt sig så far dom.

Käringa va trevlen å språke vä så jag satt å dilla väna en bra stunn. Så när hon fråga igen om det inte fanns nå knep å få bort dom, så hade ja hunne tänkt.

Joo, sa jag . Det fanns ju ett gammalt knep, som jag inte hade kunna prova själv nån gång.

Då vart a ivrigen, å unnra va de va för knep.

Jaa, sa jag.  Att om en kärring gå dit å vänne bakändan till, och dra ner böxern å opp va kjorsla och vise bina.

Då skäms dom å far iväg, va ene gang.

Men man få passa sig så man inte får sig ett stick också.

Å då skratte na å sa, att ett stick hade hon ingenting emot. Men de skulle inte vara från ett bi!!

En dan käringa skulle jag villa si!” sa Farfar.

Då blev det utryckning! För jag hade också blivit nyfiken. Men hon hade tyvärr redan åkt hem till Stockholm. Både jag och Farfar var missbelåtna på vägen hem.

Han sa, att jag var en djävla sölkalv. Och jag kunde inte försvara mig.

 


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera