MENTALITETER 1

MENTALITETER 1

MENTALITETER 1

 

 

Trollharen och tjädern som föll

 

Farfar viste precis var den där stora, listiga haren brukade hålla till. Tyvärr så visste hunden det också. Så om det var svårt att få upp på andra ställen, så kunde man ge sig fan på, att hynna drog sig bortåt nedre Knäppa, där det blev upptag. Han visste precis hur jakten skulle förlöpa: Efter en tids buktande skulle haren dra sig neråt stranden  -och försvinna! Alltid på samma ställe.

Så en gång när hunden fick loss ”trollharan”, så sprang han ner till stranden för att se.

”Och haran komme luffandes så vackert, alldeles nära där jag stog. Och så satt han där och lyssna efter hunn, och kleffte va öra. Och så tog han ett djävla skutt, rätt ut i vassen och hamna på en sten, som jag alldri hade sett förut. Och där la han ner sig, och la öra bak etter ryggen. Och låg där alldeles stilla när hynna komme, och sprang fram å tebaka på stranna.

Jag tyckte han gjorde’ne så djävla bra, så jag koppla hunn och gick därifrån. Han fick leva och vi sköt’en aldrig.”

———————————–

 

Alfons Westin berättade en gång, hur han var ute och jagade bortåt Rabbmyrmon en varm höstdag.

”Det var soligt och grannt, och hunn hade farit neråt Jangsslåtten, och ja va svetti och trött, så ja satte mig och lutte mig mot ett trä. Rätt som de va så somne ja. Ja vet inte hur länge ja sov. Men ja drömde ja va ute och jaga.

Och drömde att det komme en tjäder å flyg rätt emot mej. Så han komme bra, i höjd å så, också. Så jag sikta å sköt!

Å vakna tå smällen!

’te hup, te hup, te hup’

Alfons hade ett konstigt sätt att skratta. Te var på utandning och hup var på inandning.

”Te hup, te hup, te hup.”

”Å tjädern fall ne frammaföre föttern på mej!! Kan du förstå!!”

”te hup, te hup, te hup”.

————————————-

 

Dom riktigt bra historierna, var dom som slutade med ett patt, som i schack. Svaret skulle inte vara vitsigt eller träffande, ja man gillade sånt också eller practical jokes. Men dom riktigt bra, skulle tvinga karln, eller fruntimret för den delen, att tänka och inse att det inte gick att driva munhuggandet längre.

Ett bra exempel är mötet mellan Olle i Sund och Olle i Värns hos Handlaren Nicko Näslund i Docksta. Bägge Ollarna var riktiga profiler, och bägge var fiskare.  Och nu hade dom varit till Nicko och levererat morgonens fångst för försäljning i affär’n.

Nicko var ingen ICAnder direkt, utan hade betydligt större dignitet i bygden. Han hade alltså god tid, att ägna sig åt sina leverantörer av färsk fisk. Ett spörsmål var givetvis vädret, fiskare emellan och en Olle sa:

”Det är då ett djävla högvatten nu.” Den andre höll med, och nummer ett fortsatte:

”De ha aldrig vure så högt föru.”

”Jo,” sa den andre. ”En gång tidigare”.

”Nä,” sa den förste,”Aldrig! För jag ha en sten däri båtlänninga, som jag ha å titte på.”

”Ja ha två,” sa den andre.

”Beaten by one stone”, kan man säga.

 

—————————————-

 

När jag var barn, i förskoleåldern, så dog Karl-Einar Bergström. I blodförgiftning i relativt unga år. Sörjd av alla Ullångersbor. ”Han var så glad Karl.Einar”, sa mamma. ”Han var aldrig elak, utan bara rolig.”

Då jag började skolan 1947, så fanns det massor av historier om honom, ungefär som Bellman. ”Har du hört om när Karl-Einar Bergström körde till Ö-vik?” kunde det börja.

Till och med mamma kunde en:

Karl-Einar cyklade genom Sundbron och några tanter ropade:

”Stanna litet och ljug för oss Karl-Einar!!”

Karl-Einar fortsatte att cykla och svarade:

”Nej, jag har inte tid. För det har kommit en skuta till Utvikskajen, så mamma har skickat mig för å köpa strömming!”

Det här var nyheter även för tanterna, så dom skyndade också till kajen för strömmingsköp.

Där fanns ingen skuta!

Och Ullångersborna fick en ny Karl-Einar historia.

Att ha blivit lurad av Karl-Einar Bergström, var närmast en merit, som man inte höll inne med!!


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera