ESTNISK SPRIT

ESTNISK SPRIT

 

 

 

I min ungdom  (att få börja en berättelse på det sättet!). I min ungdom, så berättades det fortfarande om den estniska spritsmugglingen på 20- och 30-talen.

Precis som det var igår!

Vissa smugglare var mer framgångsrika, och berömda! än andra.

Norrbottningarna hade sin Niiska, i Ångermanland fanns Hanell och i Roslagen och söderut andra.

Dom var flitiga figurer hos Engström.

En åkte aldrig fast -Hanell!

Hans förtjänster under mellankrigsåren, gav startkapital till en storindustri. Eftersom han aldrig nåddes av lagens arm, så var detta bara folkprat och avundsjuka. Men jag hoppas givetvis att det var sant!

 

Farfar träffade honom en gång och han sa att ”I bäcken eran, som går under vägen nere vid fjärden, så har jag haft många dunkar sprit i vägtrumman”. Många var de historier som berättade, hur tullarna blev lurade, och om supersnabba båtar i mörka höstnätter, och om hur man sett blinkande signaler utifrån havet. Det var ingen tvekan om var sympatierna låg.

Även mina, 20 – 30 år senare.

Dom här historierna handlade förstås om dom stora hjältarna. Men det finns alltid små hjältar och oväntade effekter och många som tabbade sig. En del såna historier var rätt bra.

 

Farfar och farmor var nere på julskyltningen i Sundbron. Julskyltningen var viktig! Dit gick folk mangrant ur byarna och träffades och pratade och både tog och bjöd på medhavd hutt. Vi bodde 3 km därifrån, men det var aldrig tal om att använda ens en sparkstötting. Till julskyltningen gick man!

Punkt!

Farmor och farfar stötte ihop med ett par goda vänner; Skräddar-Vestin med fru Laura. Han kallades bara för Skräddarn på vår gård. Han var helt enkelt ett begrepp. Erik var hans födelsenamn, men det nämndes aldrig.

Han var en liten, vithårig gubbe, när jag var barn, hade små, välansade mustascher och ögonen var vackert blå, åt blåklockehållet. Jag tror att ”Den tappre soldaten Svejk” hade samma slags ögon. Mellan ögonen, satt en väl formad, lagom stor näsa med en antydan till böjning.

Jag tyckte att han var jättesöt, särskilt näsan! Den hade så fina röda blodkärl på sig, och blev rödare med litet blått i, ju längre ut på nässpetsen man kom. Dessutom hade han ett mjukt och trevligt sätt, nästan servilt.

Jag visste ingen med så vacker näsa och frågade mamma om den. Pappa råkade höra, och skrattade gott förstås, och sa något om dom pengar som var nedlagda i den. Mamma sa någonting smått förtrytsamt, och jag hörde att det här inte var något, man pratade med barn om. Jag skämdes förstås.

Över huvud taget, så fick man skämmas en hel del, när jag var barn. Man var betydligt mer rättfram i talet mellan vuxna på den tiden. Men barn skulle hållas utanför. Och det kände man av..

Skräddarn ville absolut ”bju på kaffe”. Farfar visste vad det innebar, och var inte upplagd. Men farmor och Laura ville definitivt språkas vid. Så, okej då.

Dom bodde i ett fint litet hus med brutet tak. Det låg en bit uppåt Getbergsvägen, i Äskja by. Skräddar-verkstan låg på andra våningen. Och så fort dom fått igång kaffehurran, så försvann skräddarn dit upp. Det låg en air av hemlighetsmakeri kring det hela, som inte farfar gillade. Och sedan hörde man hur skräddarn kom nerför trappen och ut. Och blev borta  -länge. Farfar tröttnade flera gånger och reste sig för att gå. Han övertalades varje gång av farmor Jenny och Laura, att bli kvar. Till slut nästan handgripligt.

Så hördes nåt på bron, någon gick uppför trappen och kom ner igen, efter en stund. Skräddarn förstås! Han hade med sig en enlitersflaska med ett grågrumsigt innehåll, som inte ens räckte upp till halva flaskan på långa vägar. Nu skulle han bju´ farfar på en kask!

Farfar nekade i sten. Sån där sörja drack inte han. Skräddarn blandade en kask själv. Den förklarades smaka utmärkt! Farfar vägrade och stämningen blev litet tryckt, viket i sin tur gav uppbrottsrörelser. En social kedjereaktion, sa farfar.

 

Några år senare, berättade skräddarn om tragiken, som låg gömd i händelsen, och som farfar i stort sett glömt vid det laget.

Skräddarn och Alfons, sonen, hade rott ut genom ån, som går genom samhället, och bort till sågen i Äskja på norra sidan av Ullångersfjärden. Dom hade med sig några stora säckar, och färden ställdes mot sågspånshögen. Man behövde litet extra isolering mot yttertaket i verkstan på övervåningen.

En skuta låg och lastade brädor vid kajen. Bara en liten skuta. Någonting låg och flöt under aktern

-Vänta nu! Är det inte dunkar? Joo då. Tullen hade kommit på oväntat besök, så vad göra?

Tre stycken dunkar på 20 liter var, låg och flöt, väldigt bra till för en roddbåt. Dunkar som hamnade i säckar, som senare fylldes med sågspån.

Det perfekta brottet är när en skurk stjäl av den andre!

Man rodde hemöver.  Det var en bit. En djupt känd tillfredsställelse spred sig i kroppen. Planer smiddes. Det här måste hanteras på rätt sätt!

Sextio liter estländsk 65% sprit låg i potten.

Väl uppför ån och i båtlänningen var planen klar. Det här var inte tillfället att ställa till med en fest, om det än lockade. Spriten skulle sparas innan den togs hem. Och för att minska risken skulle den spridas.

Alfons sattes att vänta och vakta i båten, och skräddarn skyndade hem efter skyffel och ståltråd.

Första dunken, jag har sett sådana och dom är väldigt tunnväggiga, skars in under strandkanten av ån med hjälp av skyffeln. En ståltråd till dunkhandtaget, och dunken drogs in under kanten, som var utskuren ur åsidan. Ingen djävul kunde hitta dunken därunder!

Vandringen gick vidare under hög men återhållen stämning.

Längre upp efter ån fanns ett garveri med en avfallsgrop där det luktade för djävligt. Det var rätta platsen för dunk nummer två. Den grävdes ner i sörjan med en ståltråd fäst vid dunkhandtaget och till en liten buske. Allt gick ju som smort! Tredje och sista dunken hamnade i Näslunds dyngkasa.

Allt hade nu blivit rutin. Det hade börjat skymma ordentligt och dom hade inte stött på en enda människa.

Perfekt!

 

När skräddarn och Laura hade träffat på farfar och farmor på julskyltningen, så tänkte han att tillfället till avsmakning kommit.

Garveriet låg närmast till för skräddarns räkning. Han kilade dit. Det gick rätt fort.

När han drog in ståltråden, så följde bara handtaget till dunken med.

Djävlar!

I ett garveri utvecklas starka syror. Och i kombination med tunn plåt, så går det ganska fort. Men förtrösta icke. Ännu är ej svenska hären slagen. Det återstår ännu två redutter!

Näslunds dyngkasa ligger på andra sidan ån, och om man tar gångbron, ganska nära. En dyngkasa kan ha samma ödesdigra effekt på en tunn plåt, som garvsyra tydligen. Men med handtaget följde i vart fall nästan hela dunken. Skräddarn sa att han tyckte sig se de sista, heliga dropparna rinna ut, efter dunken. Han ville nästan lägga sig ner och dricka, kände han!

Men en dunk återstod.

Än en gång däran bröder!

Den sista dunken var hel! 20 liter!

Lyckan var inte helt fullständig. Men bra nära.

”Jag bar dunken, som ett litet barn och innanför rocken. Jag måste ha hållit för hårt för jag kände hur jag blev våt om magen, och jag kände den ljuvliga aromen. I trappan hörde jag hur det droppade när jag gick upp. Och när jag tog fram dunken så brast den definitivt. Jag försökte torka upp så mycket jag kunde med presstrasan, och vrida ur i fatet, jag brukar ha pressvattnet i. Jag vred till och med ur rocken!”

Farfar sa, att dom bägge haft tårar i ögonen. Skräddarn över den stora förlusten och farfar för att han förstod smärtan hos skräddaren. Så vackert kan det alltså sluta, när två vänner förenas i sorgen över förlusten av 60 liter estnisk sprit!

Dom föll i varandras armar!

 

 

SKOVEN

Skoven kallades han, för han var från Skoved. Men han hette Janne Westin och frun hette Elin.

Skoven förekom någonstans i yttersta ändan av langningsorganisationen av estnisk sprit.

Han var i giftas-tagen, och till ett riktigt bröllop krävdes pengar. Rejält med pengar. Skoven ville ha ett riktigt bröllop.

 

Han fick tag på en bilförsedd kompanjon. Vilken jag glömt namnet på. Bilen, ”en stor amerikanare”, lastades med ett rikligt förråd av dunkar. Färden ställdes uppåt längs Ångermanälvens norra strand. Med strandhugg här och var, varvid alltid några dunkar försvann.

Som att sälja skor i Afrika. Sollefteå passerades -11 dunkar!

Hej vad det går.

 

På vägen mellan Junsele och Ramsele hade det snöat litet. När man kört med bil några gånger så blir det halt. Så efter ett tag, i en kurva,  så åkte de två kamraterna i diket. Eftersom man passerat en bondgård strax innan, så bestämde man sig för att hyra häst där. Pengar hade man ju. Men för säkerhets skull, så gömdes de få dunkar man hade kvar, under ett täcke av granris bortåt diket. En huggare jobbade i precis närheten.

Förutom dikeskörning hade allt gått som smort hittills.

När dom var färdiga att hämta hästen, så kommer en annan, stor bil, runt kurvan. Den stannade och dom i bilen, undrade om dom kunde hjälpa till.

Det här var ju i Norrland.

Bogseringsattiraljer fanns och bilarna kopplades ihop. Men Skovens bil slirade och kunde inte hjälpa till.

”Men vänta! Här ligger det ju granris. Vi lägger det under, så går det nog.”

 

Dom hjälpsamma männen i den tillkommande bilen, visade sig vara Domare och Nämndemän från Tingsrätten i Sollefteå. Dom hade just hållit ting i Junsele och var på väg för lunch och ting i Ramsele.

Janne Westin gifte sig inte den hösten.

Han satt i fängelse..

Men nästa höst blev det slut på det syndiga livet!

 

EN ANNAN SKRÄDDARE

 

I rummet innanför köket i mangårdsbyggnaden, i Stensland, så fanns det en ring nött runt golvet, berättade mamma. Det var innan huset renoverades, och är alltså borta idag. Rummet hade fungerat som ”lekstuga” förr i världen.

Det innebar att man haft ringdanser där.

Uppe i grannbyn, Knäppa, fanns ett gästgiveri förr. Det finns nämnt av Linné.  Där hölls det lekstuga också.

Det var ungdomarna som höll lekstuga. Men gubbarna i byarna ikring samlades också gärna vid dessa tillfällen, med musik och dans, men för att dricka kask och ljuga.

Farfar var med vid ett sånt tillfälle där uppe, tillsammans med sin ungdomskamrat, Jonke Åsberg.    Jonke var ytterligare en god vän, som var skräddare. Jonke Åsberg kallades Jonke Åsberg, och hade blivit skräddare av en olyckshändelse. Han arbetade på sågen i Salsåker och hade halkat i kapverket och tappat foten. Tjong!

Pappa berättade hur dom hade hört hur direktionsbilen kört vilt tutandes på andra sidan fjärden för att en stund senare komma utför ”vår backe” Stenslands-lia, fortfarande vilt tutande. Dom var på väg till sjukhuset i Ö-vik med Jonke.

Livet räddades, men inte foten.

Så han fick bli skräddare. Jag minns honom. Han bodde i ett hus kloss vid vägen, var litet tunnhårig och hade glasögon. Gick man in dit och bockade och sa, god dag, så fick man en Kungen av Danmark, sen hälsade han till farfar.

Dom andra barnen sa, att när han vaknade på sjukhuset i Ö.vik så hade hans fot legat i en hink vatten vid sängen. Dom sa att han hade en hästsko, stor som på en fölunge ungefär, där foten hade suttit. Det lät ju konstigt. Men han gick ju konstigt, så varför inte.

En talgoxe bodde i ett hål i väggen vid dörren.

Farfar och Jonke var alltså på Lekstuga i Knäppa, Eu de Vien var slut, men farfar hade en dunk estniskt hemma, och som var rätt ny. Farfar gick först och höll väl sin vanliga fart. Jonke efter. Dom gick över åkrarna.

Plötsligt hör farfar ”hjärtskärande rop på hjälp! Jag vände, och där på Viklunds myra, så ligg n´Jonke å kräla i linåkern. Foten hade trassla in sig i line, och han hade fölle. Och nu     låg ´n där.

De va dagg i line, och förresten blött på myra å. Han hade nog drucke lite mycke.

För han trodde han låg i sjön, å line va sjögräs å han höll på drattne. Jag drog opp´n borti sjön, och så geck vi hem, å tog nåra kaskar.

 

De ä ingenting som ä så bra som en kask på estnisk sprit, när man ha lega i sjön Jonke, sa jag.

Skål!”

 


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera