FARMOR OCH FARFAR

FARMOR OCH FARFAR

När Farfar rakade sig på lördagmornarna, ibland med rakhyvel ibland med kniv, så stod han med bar överkropp borta vid fönstren i köket. Rakade han med kniv, så striglade han kniven först. Rakkniven var han vådligt stolt över. ”En äkta Solingen”, sa han. Hängslena hängde vid sidorna och han sköljde av kniv eller rakhyvel i ett emaljerat handfat. Jag minns hur musklerna ormade sig och att han hade tatueringar.

Han var bred över axlarna.

Han var en grann karl!

Under de stunderna myste Farmor, och donade litet beskäftigt borta vid spis och diskbänk. Redan som barn kunde man känna stämningen. Senare fick jag lära mig vad Sokrates sagt:

”Det borde vara var man förunnat, att få känna glädjen över en stark kropp.”

Farfar kände det!

När något tungt skulle lyftas på gården, så var det självklart att Farfar hämtades. Han ställde sig med rak rygg, och lyfte med benen, som skall. Det knakade ofta i kroppen, men upp åkte stenen eller stocken eller vad det nu var. Jag förstår att Farmor föll för honom i ungdomen.

Och ung var hon, bara 13 år när hon kom till gården, som lillpiga. Hon var med barn innan hon fyllt femton. Mycket förbjudet! Jag brukade tänka att Farfar kom hem från rekryten till Jul,

i uniform och oemotståndlig.

Nu var Farfar redan försedd med fästmö! Bagare Johanssons Amanda. Hon såg ut som en riktig fäst-mö. Mörklockig och grann! Jag har sett en bild. ”Jag hadde en fästmö en gång”, berättade Farfar. ”Och när vi var på fest, så kunde vi dansa polska på borden. Inte ett glas rörde sig!”

Så blev han tyst.

Och man själv satt tyst.

Sen började vi jobba igen.

 

Hela familjen Sjödin gick ner till fotografen i Sundbron, berättade Pappa. Han fick dra sin lilla syster Olga i en pinn-kärra. Alla var uppklädda.

Amanda, Farfars tidigare fästmö, bodde i ett hus vid vägen, tillsammans med sin mor och far. Hon hade hört att hennes förre fästman skulle passera förbi med sin familj, så hon bad sin mor om hjälp, att dra fram sängen till fönstret, så hon skulle få se dom. Hon var svag, för hon hade tuberkulos i slutstadiet, och skulle snart dö.

 

Pappa var noga med att säga mor och far.

En sån berättelse krävde det.

 

Hos Farmor och Farfar i ”lilla huset”, så luktade det av snus och litet surt av handdukar, som inte tvättades i tid. Inte så att det luktade illa. Det bara luktade så.

Direkt till höger innanför dörren till köket, så fanns köksskåpet. Där hade Farmor tunnbrödskakor och smör bland annat. Man kunde gå in i köket, och säga hej, och ta en hel tunnbrödskaka och bre smör på, och äta. Smöret var i en smördrittel. Farmor var alltid noga med att salta på smöret extra med grovsalt, vilket hon arbetade in med hjälp av en kraftig träsked.

Vilka smörgåsar!

Brödet var inte tunt och eländigt, utan stadigt och litet vasst i konsistensen. Åt man en hel kaka, så fick man skavsår i mungiporna.

Men sånt fick man ta!

 

Vår och höst kom ”baxtara” till gården. Baxtara var två eller tre tanter, som bakade tunnbröd. Dom arbetade en hel dag, ibland två, med bakningen. Pappa sa att vi hade det bästa tunnbrödet.

Vi hade bästa skogen också,

och kornet.

Det var pappa, som gjorde degen. Man mätte degen med mängden mjölk, man använde till degen. ”En 10-liters stöpa”. Stöpa var degen.

Vi brukade ha 20-liters, minns jag.

Vi hade ett gammalt degtråg. Och jag tror att alla gamla degar hade satt sina spår i form av bakterier i träet, och att det avgjorde degens kvalitet.

När jag var barn, så hade vi sex-rads korn. Kornet skördades innan det var helt moget. Det skulle ”stå i ry”.  Dvs man skulle se en rodnad över fältet. Då var kornet lagom att skära. Sedan hängdes nekarna med axen mot solen, för att eftermogna och torka. När kornet var torrt, så skulle det smälla av, när man bet i det. Det var så man testade.

Inga jävla fuktmätare inte. Bara å bita.

Vi hade en storhässja också, med tre avdelningar. Jag minns svagt att vi använde den när jag var riktigt liten.

Pappa ansåg att det var för att kornet fick eftermogna, som mjölet blev så gott – och därmed brödet, och gröten! Jag fick lära mig att mina förfäder köpte gården en gång för länge sen, just på grund av de rikliga och goda kornskördarna.

 

Farmor kom från otroligt små förhållanden. Mamman var änka, och försörjde sig som ändringssömmerska. Sex barn hade hon. Farmor var nummer fem. Som tur var, så var de två pojkarna äldst. Det betydde att dom kunde komma ut i arbetslivet snabbt och hjälpa till med försörjningen, sa Farmor.

När Farmor gick i skolan, så kunde hon bara gå varannan dag. Hon var nämligen tvungen att dela skor med sin yngre syster.

Pappan drunknade en lördag, på vägen hem från sågen i Salsåker. Han var in till sin bror som bodde vid Gällstasjön, mitt över där han själv bodde. Det var ju helg, så det blev några kaskar. Han drunknade där ån rinner ur Gällstasjön, och isen är tunn. Brodern hörde hans rop och skyndade ut och drog upp honom, men tyckte han verkade död, så han drog in honom i skjulet nere vid sjö, och gick och lade sig.

 

Hon kom väl till himmelriket, när hon kom till Stensland.

Farfars far röt till Farfar att ”nu går du och gifter dig med jäntan bara!”

Min mamma brukade, avskräckande, säga att ”år får plikta vad stunden brutit”.

Men Farmor och Farfar fick ett gott förhållande. Dom respekterade varandra.

Farmor mer förstås.

Farmor var fylld till brädden av vidskepelse. Hon visste hur man fångade vitterkor;

Dom var dom bästa.

Man kastade bara stål över ryggen på den. Sedan var det bara att leda hem den. Kon gav både riklig och fet mjölk.

En gång, när Farmor var och letade kräka på skogen, så hörde hon skällkon en bit bort, och gick ditåt. Skällan flyttade sig längre och längre bort, Så med ens förstod Farmor. Det var vitterkor hon sprang efter! Hon var förtrytsam när hon berättade. Hur hade hon kunnat vara så dum?

Så när hon kom hemöver i skymningen, hörde hon hur korna råmade utanför lagår´n.

Självklart!

Oftast kom korna hem självmant. Men så, vissa tider, var dom stört omöjliga. Givetvis var det då oknytt i rörelse. Det fanns bara ett botemedel.

Trolldom!

Oftast fick man gå till nån klok gubbe för hjälp.

Sellgren i Skule var en.

Israel i Ovansjö en annan.

Israel i Ovansjö var så berömd, så det stod en särskild taxi på järnvägsstationen i Örnsköldsvik, för resande från Stockholm, som skulle till Israel.

 

När det då gällde kor, som inte ville komma hem, så fanns en osviklig metod. Den kloka gubben läste över salt, som sedan gavs till korna. Det kostade givetvis pengar, men brännvin kunde också vara betalningsmedel..

 

Till Sellgren i Skule, kom en gång en herre i en gigg, med en unghingst förspänd. Han hojtade på Sellgren, som kom ut och undrade, vad det var frågan om. Mannen förklarade att det bara skulle läsas över salt, som han hade med sig. Han kunde inte lämna hingsten. Den var för yr av sig.

Sellgren gick då fram till hingsten, såg honom i ögonen, mumlade något och strök den över huvudet. Unghingsten ryckte till med huvudet och Sellgren försvann in. Efter en stund kom han ut igen och strök hästen över huvudet. Plötsligt stod hästen blick stilla, och Sellgren sa åt mannen att stiga av och komma in med saltet. Nu var det ingen fara längre.

Hingsten skulle stå till dommedag´s morgon, om det gällde.

Det blev ordentligt läst över saltet. Affären gjordes upp. Och avsmakades.

Efter långt om länge, gick mannen med saltet ut, hoppade upp i giggen, och smackade på. Hästen vägrade röra sig. Sellgren kom ut på bron och ropade stopp, stopp! Gick fram till hästhuvudet, strök hästen över huvudet och sa nån´ting. Plötsligt var den unga hingsten sitt vanliga jag,

och iväg det bar.

Farfar kände Olle Vik, den berömde tjyvjägaren. Han bodde inte så långt från Sellgren. Sellgren berättade historien för Olle, och också om hur han burit sig åt.

När Sellgren första gången talat med hästen, så hade han ryckt ett tagel från hästens man, när han strök honom över huvudet. Han gick sedan in och skar en skåra i ett blyhagel och band i taglet. Så gick han ut till hästen, låtsades prata med honom, strök honom över huvudet och släppte samtidigt ned haglet i hästens öra. Så fort hästen rörde det minsta på huvudet, så dundrade haglet mot trumhinnan. Han var tvungen att stå blick stilla.

Sedan var det bara att dra ut haglet med tagelstrået. Och hästen var normal igen!

 

 

En av Sundqvists pojkarna, kom till gården. Hans pappa hade skickat honom. Sundqvist hade fått höra, att Farfar var en klok gubbe, och visste hur man skulle få hem korna från skogen. Och nu ville han ha hjälp med sina kor. Farfar sa, att han inte var någon klok gubbe, och att dom själva hade problem med korna ibland. Pojken blev ledsen och sa, att han inte fick komma hem, om han inte fick veta hur man skulle ordna problemet.

Det hade pappa sagt!

Farfar visste att Sundqvist inte var lagd för att skämta, i såna situationer och förstod pojken.

Och Farfar var alltid upplagd för skämt. Så han sa till pojken att pappan till våren, när korna skulle ut första gången, så skulle han se till att korna gick baklänges genom lagårdsporten. Då skulle korna se och veta, var dom skulle gå in.

Att få en ko att gå baklänges är tio gånger svårare, än att få en åsna att gå framåt, sa Farfar. Tro mig!

Farfar hade glömt alltihop, när han stötte på Sundqvist nästa höst. Sundqvist spände ögonen i Farfar och sa, att om inte korna hade börjat komma hem, vilket dom gjorde, så skulle han ha slagit ihjäl Farfar.

Efter fruktansvärda problem med korna, hade sista kvigan slitit sig, sprungit in igen och hoppat runt i lag´årn och sparkat sönder kalvkätten. Till slut hade Sundkvist varit tvungen att bära ut henne

-baklänges förstås.

Farfar sa, att Sundqvist var fruktansvärt stor, och stark därefter. Så han var väl den som kunde klara en sån sak.

-Och säkert kunnat slå ihjäl honom också. Nu tackade han mig i stället!!

 

Om somrarna, dom dagar det regnade, så var Farmor ett måste. Hon kunde massor av spökhistorier, som vi kallade dom. Hon berättade förstås om Bjäran  (Bäran), som byggde på ett avtal med Djävulen själv.

Hon visste hur man gjorde en Bjära: Sju sorters garn gjordes, rullades ihop till en boll. En torsdagsnatt med fullmåne, skulle man droppa sju droppar blod från vänster hand på nystanet. Så skulle man samtidigt säga ”om Du bär för mig nu, så skall jag bära åt Dig i Helvetet”. Om detta gjordes på en kyrkogård dessutom, så var Bjäran osviklig! Den hoppade genast ner ur handen och rullade bort, och satte igång att bära. Den bar från andra gårdar och till den där den hörde hemma. Den arbetade gärna i skymningen och på natten.

Ibland kunde man se den, som en grå skugga eller ett nystan, som snabbt rörde sig, hoppande. Så om en gård plötsligt började blomstra, fram för allt ekonomiskt, så kunde man lägga två till två.

 

En granne till oss, påstod att det försvann mjöl ur säckarna och ved ur vedboden. Farmors ögon blev svarta, men jag förstod ingenting. Förrän det i tankarna dök upp igen på äldre dagar.

Om man träffade på bjäraskit, så kunde man få reda på vem, som gjort Bjäran. Bjäraskit såg ut som ett gult slem på marken, med litet blod i. Vad jag förstår, så är det en så kallad slemsvamp (Jag tror det kallas för vargmjölk också).

Hittar man då bjäraskit på marken, så letar man rätt på sju sorters ved och gör upp en eld på skiten. Då är den som gjort Bjäran, tvingad att komma och släcka elden. När vi frågade hur hon tvingades (Vi var litet tvivlande) så sa Farmor ”Ja, hon gatt tvunget”.

Så var det, ”hon gatt tvunget”.

 

 

 

 

En annan av Farmors historier var den om Valaberget. Det ligger där Dockstafjärden går ut i Ullångersfjärden, och stupar brant ner i vattnet. Ett femtital meter ut från vattenbrynet är det åtti meter djupt. I bergsstupet finns två parallella sprickor rätt ner i vattnet, hela vägen från toppen. En del påstår att en jätte, åkt skidor där. Men Farmor visste bättre:

En fiskare bodde längst in i Dockstafjärden med sin hustru. Han brukade vara på fiske utanför Mjältön. Där låg han över i fiskarstugan i Baggviken.. Han fick en kväll (och natt) besök av sjörået. Han blev så betagen i henne, så han inte kom hem till frun. Hans fru lånade en båt och en fiskare, för att leta efter honom. Hon fann honom precis där han skulle vara, i Baggviken. Frun lyckades övertala honom att följa med hem, och det gick bra ett tag. Så for han ut för att fiska igen och samma sak upprepade sig. Och sedan igen. Mannen uppträdde konstigt när han var hemma, och ville inte rör vid frun. Som barn förstod man inte sådana antydningar, men kände att det inte var läge att fråga.

Till slut förstod frun att sjörået var inblandat, och gick till Prästen i Vibyggerå för att få hjälp. Hon blev uppmanad att gå till Uppsala, och i Domkyrkan där ta två votivljus. Hon traskade iväg, och utförde vad kyrkoherden sagt. När hon kom hem, så delade hon av ljusen och sydde in dom i en väst, mannen blev tvungen att alltid bära på sig.

Allt fungerade både länge och väl. Men vid vissa tillfällen, var en man tvungen att komma nära sin kvinna, sa Farmor, och såg sådär knepig ut. Så väntade hon bara ut oss. När vi blivit tysta från våra frågor, så sa hon att han krängde av sig västen. Det var ögonblicket Sjörået väntat på; Dörren blåste upp med ett brak, och sjörået tog mannen med sig i en vindil. Frun hörde hur mannen ropade till henne, när han blåste bort över fjärden och över Valaberget. Där nere vid stranden låg en bit näver, och med den båten åkte dom till havs.

Och Sjörået släppte aldrig hem mannen igen. Märkena, som går nerför branten och ner i havet är märken efter mannens skor, när han försökte bromsa.

 

Baggviken var ett populärt ställe för fiskare, när dom behövde övernatta. Viken är alldeles rund, kanske 150 m tvärs över. Inloppet är smalt, och med höga berg och granskog ikring, så är vikens vatten ofta spegelblankt på kvällarna, även om det blåst rejält på dagen.

Där låg en ensam fiskare en höstnatt i den lilla stugan på norra stranden.

Ofta finns det smultron där på ängen vid stugan. Men det är på sommaren.

Nu var det höst.

Det knackade på dörren, och han öppnar. När han gör det, så får han se ett troll, som står och skrattar åt honom, en bit från dörren. Han hör fler troll skratta.! Han slår igen dörren, och tar fram själbössan. Laddar, öppnar dörren och skjuter ett skott mot det håll han sett trollet. Då får han höra våldsamma skratt och stenar som rullar.

För troll är hårda mot krut. Han vet att en silverkula skulle fungera. Men han har ingen.

Nu börjar trollen på allvar. De dunkar i väggarna, så han tror att stugan skall rasa. Dom sliter upp dörren och sticker in huvudena. Dom ser osnygga, ja rent gräsliga ut. Han tar fram psalmboken och börjar läsa högt, med darr på rösten och halvgråtande. Då slutar dom slita upp dörren i alla fall. Men fortsätter att dunka i väggarna.

Och nu ännu värre än tidigare.

Då kommer han på hur han skall skrämma trollen rejält! Han river ett blad ur psalmboken. Det använder han som förladdning, när han laddar själbössan än en gång. Nu skall dom få se.

När han slutade läsa högt ur psalmboken för att ladda bössan, så har trollen börjat slita upp dörren igen och skrattar åt honom.

Han väntar med bössan färdig till ett ovanligt fult troll visar sitt tryne. Då klämmer han till.

Pang!

Först blir det alldeles tyst efter skottet. Sedan dånar det i bergen och i skogen. Han hör fruktansvärd tjut och blir livrädd. Men sedan tycker han hur tjuten avlägsnar sig. Han hör vad dom skriker:

”Dom har sköte Farmora. Dom har sköte Farmora.”

Sedan blev det tyst.

 

 

 

 


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera