MÖTE MED ALBIN ULLBERG

MÖTE MED ALBIN ULLBERG

 

 

 

”I dag skall du följa med mig på ett hembesök.

Jaha, vart då?

Till Sund, till Albin Ullberg.”

 

Albin Ullberg var en ryktesomsusad man. Jag hade träffat honom en gång, när jag var en ung pojke  15 – 20 år tidigare. Han hade imponerat djupt på mig. När farfar var i berättartagen, det vill säga alltid, kunde han komma in på Albin Ullberg. Det hette aldrig annat än Albin Ullberg, hela namnet, när man pratade om honom. Aldrig Albin eller Ullberg i Sund.

Farfar jagade älg bortåt Sund/Käxed så han kände honom, liksom han kände alla andra människor i min ungdom och omgivning, och kunde berätta historier om honom och alla. Jag är uppfödd på historier.

När jag träffade honom, som pojke, så hade han kommit till gården för att hälsa på farfar. Men han var inte hemma, så det blev kaffe i vår trädgård i stället.

Han hade ett flödande tal, jämna, kraftfulla tänder och en bred bringa.

En annan, yngre svarthårig, ja tattaraktig man, var med. Han såg ut som Tor Isedal, skådespelaren. Han hade hjälpt Albin Ullberg vid ett sprängningsarbete på ett vägbygge, någonstans i Värmland.

Två man av värld alltså. Dom var inte så vanliga på 40-talet.

Bakom bilen så hängde en släpkärra med ett bergborrningsaggregat på. Kompressortanken var stående och säkert två meter hög. Hela anläggningen var monstruös i mina ögon. Dom satt länge i trägår´n och Albin berättade livfullt om sina resor i Europa, och om sprängningar av berg och timmerbrötar.

 

Några år senare, när jag hjälpte farfar att rulla fram timmer uppe på Ullångersfjället vid Lillåkersjö-ån, så hade tummarna (dom skötte om inmätningen av virket) en ganska bra historia om Albin Ullberg att berätta;

Han hade gjort en rätt stor avverkning ute i Sund.

Dom som bodde där kallades för Utafjärsa och ansågs vara väl ställda.

Tummarna hade varit där och jobbat, veckan innan. Albin Ullberg bjöd in dom vid kaffedags, och tummarna fick höra hur hushållerskan trätte på Albin för att ”alla i byn hade tömt sina dyng-kasor redan, men inte han”.

I bygden sas det att hon hade en något bredare funktion än hushållerska. Enligt tummarna så ”trätte hon och tjatade som en riktig kärring”.

Folkpratet hade nog fog för sig med andra ord…

Albin Ullberg syntes irriterad, men sa ingenting, men följde med tummarna ut på bron efter kaffet, och bad dom om hjälp med en liten sak, som skulle klaras av rätt snabbt. Han pratade litet dunkelt om att visa både hushållerska och dom andra (dumma) bönderna i byn ”hur faan man ska spri dynga på ett litet modernare sätt”.

Tummarna delades in i två grupper, som beordrades åt två håll bortåt vägen. ”Ni skall stoppa alla bilar tills jag säger till.”

Det var en fin vårvinterdag med talgoxesång och videkissar i dikena.

Dom två grupperna spekulerade över vad Albin kunde ha i kikaren. Inga bilar stannades, det var för litet trafik på vägen för det, på den vägstumpen.

Plötsligt hörs en dånande explosion som ekade över Norrfjärden och tillbaka från bergen på andra sidan i Värns, och sedan vidare bortåt. Somliga påstod att det hade hörts ända till Ullånger två mil bort. Medan dånet rullade, så började det regna dynga från himlen och över hela Sunds by.

Albin hade haft en hel del dynamit kvar från bergssprängningstiden och hade laddat rejält. Men han hade räknat fel, då en dyngkassprängning inte fungerar på samma sätt som en bergssprängning.

Albin Ullbergs loge och lagård låg nära vägen, och däremellan låg dyng-kasan.

Och den var tom, och det var ju gott och väl!

Men all dynga hade inte regnat över byn eller över åkrarna på andra sidan vägen, som det ju var tänkt. Mer än hälften hade lagt sig till ro på vägen.

Så stilla som bara dynga från himlen kan ligga.

Och dyng-kasan hade varit präktigt full…

Tummarna prisade sin tur med parkeringen. På rätt sida av dynghögen! Hela gänget gled in i bilarna efter att ha beslutat om tidig kväll. Redan efter förmiddagskaffet.

”Vi kunde ju för hellvette inte vara kvar där! Vi var ju så att säga involverade i eländet!”

Jag minns att tummarbasen var litet bekymrad över eventuella efterräkningar. Men inget hände.

Han bodde i Mäja, vår grannby. Farfar brukade ibland fråga om han ”varit med om några fler dyngregn”; men det varade bara ett tag.

Han var inte tjatig, farfar.

 

 

Albin Ullberg skulle jag nu få besöka. Lyckan var stor!

Vägen till Sund är lång, slingrande och backig. Pappas lilla Saab puttrade på. Det bör ha varit mitt i sommaren, för den sluttande gårdsplanen hemma hos Albin var bevuxen med långt gräs med rikliga inslag av blåklockor och prästkragar.

Ett helgerån att parkera där jag ställde bilen!

Albin måste ha väntat på oss för han stod på bron innan vi var ute ur Saaben. Jag hade kört dit -men inte hem och det hade pappa räknat med.

Fast inte sagt.

 

Jag var förberedd av farfars berättelser:

-Albin Ullberg hade en silverflöjt och spelade bra.

-Albin Ullberg tyckte om konst och att umgås med traktens konstnärer.

-Albin Ullberg brände hemma.

-Albin Ullberg hade börjat med renoveringen av huset på övervåningen. ”Alla idioter börjar nere,      men inte jag.”

Sedan han var färdig uppe, så avslutades det hela, helt stilla. Det blev helt enkelt inget mer.

 

Pappa blev kallad ”Socialnämndsordföranden”. Det var tydligen i den egenskapen han var där. Och jag kallades för ”Sonen”.

Det var väl bara den Helige Ande som fattades.

Hans talekonst var blommig och pregnant. Alla ord uttalades ”hela vägen”.

Han frågade om jag ”exmerade välska drycker” och jag svarade jakande.

Albin beväpnade sig med en svagt gulemaljerad hink med grön kant upptill. Dom var populära på den tiden och fanns överallt. Han försvann ut någonstans och pappa och jag lämnades ensamma i köket.

Albin var borta ganska länge, så vi kunde titta oss omkring.

På det rätt stora köksbordet kunde man spåra mathållningen cirka en vecka bakåt i tiden. Innehållet fanns delvis kvar på tallrikarna. Men konstigt nog inga flugor, vad jag minns.

En stjärnkikare på ett stativ stod riktad mot skyn ut genom fönstret. Pappa gissade att han försökte hålla koll på dom på andra sidan Norrfjärden, på Värns-landet.

Albin påstod förstås senare att ”Saturnus stod alldeles ovanligt väl till just nu.”

Vidare fanns där en skomakarsymaskin i gjutjärn. Ett riktigt åbäke.

En massa tidningar på bordet, både över och under tallrikarna. Jag insåg att jag kunde leka detektiv ett tag, och med hjälp av tidningarnas datum räkna ut när de olika måltiderna hade ätits. Det sysselsatte mig för en stund. Men jag minns inte resultatet.

En massa andra saker lockade till inspektion, tex ett par eleganta glasögon, där glasen var hälften så höga som på vanliga glasögon.

Albin förklarade att ”dessa glasögon äro särskilt lämpade, när man sitter med en tidning på ett gatu-café i Paris, varvid man samtidigt kan läsa tidningen och studera de små, söta parisiskorna när de trippar förbi”.

Han demonstrerade med hjälp av en tidning och med två fingrar på bordet ”trippade de små parisiskorna förbi”.

 

På ena väggen hängde säkert ett tiotal instrument, mest blåsinstrument.

Men ingen silverflöjt!

Tyvärr!

Mot samma vägg stod lutad en trave konstverk, men inga hängde någonstans, på någon vägg.

Nu hördes Albin Ullberg ute på bron, så vi satte oss vid bordet. Han kom in med hinken nästan full av ”den välska drycken”. Jag fick hjälpa honom med en gammal gardin, som jag höll spänd över en annan hink, samtidigt som han hällde det gulbruna fluidet genom gardinen.

En mindre mängd sörja stannade kvar i gardinen.

En ganska stor, slipad kristallkaraff togs ner från köksskåpet, och via en vit och blå tratt hälldes ”drycken”, han kallade den så, i karaffen.

Han satte den slipade proppen i karaffen, lyfte upp det hela med ett nöjt nickande och ett ”jaa, då”. Sedan tog han fram två slipade kristallglas i äldre stil, och som kanske var diskade, och slog i från karaffen, varefter jag fick det ena glaset.

Pappa hade redan meddelat ett ”nej jag kör.”

Albin drack genast ur, och medveten om trycket, gjorde jag detsamma. Jag kände att det var gjort av aprikoser, vilket han också bekräftade.

Glatt!

Det hade en smak av svavel också, och jag förstod att det var ett förstadium vid hembränning. Han smackade belåtet med tungan och fyllde i glasen på nytt.

Pappa avhandlade sitt ärende med Albin. Det gällde visst en vattenkälla, som låg på Albins mark och som grannfamiljen behövde få tillgång till.

Albin godkände nådigt detta.

Sedan demonstrerade Albin att han minsann hade oljeeldning, han också. En kopparbehållare stod i en ställning över spisen på eldsidan. På behållaren satt en s.k. kik-kran varifrån spilloljan i behållaren droppade ner i ett hål i stora spisplattan, ett hål som Albin borrat. Sådana behållare brukade sitta bredvid eldstaden på vedspisen och användes för att värma vatten. Nu var det ju sommar och ingen eld var i spisen.

”Men det hela brukar fungera alldeles utmärkt.”

Så var det dags för husesyn.

Jag var mest spänd på vinden.

Det fanns nästan inga möbler i nedervåningen. Bara travar med målarkonst ut från väggarna. Ibland var travarna metern till en och en halv.

Mest kända konstnärer från Kusten; Malte Nyberg XII, Pelle Åberg etc.

Vi gick uppför den svängda trätrappan till övervåningen.

Det var som en vikinga-hall!

Den gick hela vägen upp till nocken. Bonader på väggarna och en flygel och notställ närmast trappan. Fler musikinstrument på ena väggen. Albin bar med sig karaffen och sitt eget glas.

Jag bar mitt. Jag kände mig helt accepterad.

Så höll det på.

Plötsligt kom Albin på att han behövde mer hjälp.

Gudskelov av pappa den här gången.

Han behövde nämligen hjälp till att ”komma i kontakt med en affärsinnehavare i Ullånger”. Albin var inte välsedd av affärsinnehavarens mamma.

Hon brukade lägga på luren när han ringde, och det var alltid hon som svarade.

Pappa skulle ta luren och presentera sig och be att få prata med innehavaren. Därefter skulle luren lämnas över till Albin Ullberg.

Allt fungerade enligt uppgjort schema och följande samtal utspann sig:

-Ja, hej det är A.

-Och hur var varorna jag sände förra gången?

-Jamen så bra då. Jag har ytterligare försändelse på gång. Jag tänkte skicka den på bussen till Ullånger i morgon bitti, i en ryggsäck.

-Så bra. Då gör vi så. Du kunde förresten skicka litet fikon och aprikoser tillbaka i ryggsäcken.

-A´diö min vän.

 

Jaha, det skulle tydligen vara fikon i också!

Inte bara aprikoser…

 

Jag började känna ett lätt illamående, och hade fyllnat till en del.

Det fanns tydligen starkare saker i!

Pappa fattade min belägenhet och sa att det var dags att åka. Och iväg det bar.

I Käxed började jag hicka. Pappa skrattade och berättade en historia om hur han och grannpojken Olle hade tillverkat en ”bult” i en myrstack uppe på Rö-berget (koppar och silvermalm minsann!) Dom hade satt i sig skapelsen uppe på berget. Efteråt hade pappa suttit kvar medan Olle gått hem, och ”hickade så det ekade hela vägen”.

 

Jag hade sommarjobb som utredare för kommunen det året. Fast den dagen blev det inget vettigt gjort.

 

Men, ändå!


sjodinbjorn2@hotmail.com

Kommentera